​Bakom varje förmögenhet döljer sig ett brott

I min stad såldes precis en lägenhet för 66 miljoner kronor i ett höghus kallat Karlatornet ( ja det finns likheter med Babels torn- men den berättelsen och dess verkan tror jag byggherrarna och köparna är rätt omedvetna om). I detta högsta hus i Norden skall de allra rikaste kunna blicka ner på sina medmänniskor i staden och på planeten. Vad det gör med perspektivet när det kommer till just medmänsklighet och förståelse är ju intressant att fördjupa sig i, tänker jag som bor i en mycket segregerad stad, där vi olika slags människor alltmer sällan möts och blöts till viss kännedom om varandras olika förutsättningar och förmågor.
Där uppe i tornet som anspelar på stjärnhimmelen- där uppe skall några få människor bo- medan tusentals göteborgare saknar ett eget kontrakt, saknar ett eget hem. Detta då stadens ledning valt att premiera de redan extremt rika på just de fattigastes bekostnad. Skrythus och gräddhyllor i stället för billiga och bra hyresrätter. Under sann socialdemokratisk ledning, kan tilläggas.
Hur blir man då ekonomisk extremist? Det vill säga extremrik?  Jag kom ihåg att jag studsade till inför Balzacs citat ”Bakom varje förmögenhet döljer sig ett brott”  i början av boken Gudfadern. Jag tror de orden äger stor sanning. I en värld där ett fåtal äger det mesta så är det en brottslig handling i sig- särskilt när den allra fattigaste människan på jorden lider ont. Och hur blir man rik? Genom låta andra arbeta för lägre lön än man själv tar ut? Vinna i spel där andra förlorat sina insatser? Hota, muta, stjäla eller utpressa? Eller lierar sig med makten och vara på ”rätt” plats och dra fördelar innan de når ut till andra? Kunna lagen så man hittar kryphålen?
 
Det finns många sätt att bryta mot sin mänsklighet för att nå materiell framgång. Och jag tror nog Balzac hade helt rätt- bakom varje större förmögenhet ligger det brott av ett eller flera slag. Alla kanske inte är brott juridiskt sett- men det finns ju moraliska och själsliga perspektiv att se på sig själv och döma sina handlingar utifrån.
 
Så vad ser då dessa människor högst däruppe i Göteborgs eget Babels torn? Utsikt över vad- en stad med rörelse i miniatyr? Vad gör det med ens självuppfattning? Varför behöver man denna upplåsbara version av sig själv? Är det samma sorts inre krymplingskap som en peodofil måsta ha? At inte våga möta sina medmänniskor på lika villkor?
 Eller ser man Ingenting? Ingenting Av vikt och av värde -på riktigt, när man är så lång långt ifrån alla andra. Och kanske långt långt ifrån också sig själv som människa och planetinvånare...