Jag har skrivit om det förut- detta med att vara vänner. Vad är att vara en bra vän- Är det att vara en sann vän? Och vad kan då denna sanning innebära? För mig och för dig. För vår vänskap?
Ibland upplever att det finns en överenskommelse – åtminstone bland kvinnor- att vara vän är att mest stötta och finnas till- särskilt när tiderna är svåra och ångesten vill bosätta sig i ensamheten.
Att vara någons vän är att mota bort den ångesten jag har av de livsval jag faktiskt gör- vareviga dag. På något vis vara stötdämpande och lugnande.
Jag funderar på detta med att vara vän med en missbrukare. En missbrukare av droger eller livslögner. Eller brukare av andras energier- när den egna sinat ur.
När jag en kort period arbetade med människor som tagit sig ur sitt missbruk- så var deras unisona svar på frågan vad en riktig vän kan göra, ska säga. Och svaret är STOPP. Ta dina konsekvenser av ditt eget handlande. Det är enda vägen ur ett missbuk. Ur och ut- för att kunna klättra upp av egen kraft .
För det är den egna erfarenheten av att klarat det kluriga och svåra som får dig att växa. För dina handlingar stannar inom dig som minnen av vad du faktiskt åstadkommit.. Liksom du minns din avsaknad av handlingskraft
Är det att vara en sann vän att låta Jesus vandra i sin öken- och tro på att hen kommer klara det? Är det att vara vän att våga släppa handen med orden- Gå själv nu.
Precis de orden vi säger till våra barn
Eller är det att var verklig vän att följa med ut i öknen, vid den förtvivlades sida? Axeln som det går att gråta ut hos.
Jag är inte helt på det klara vad vänskap egentligen innebär. Kan tyckas märkligt av en så pass gammal människa som jag att jag inte lyckats klura ut det ännu.
Jag vet att det bygger på att jag är sann mot mig själv- hur otrevlig den sanningen än är.
Och jag vet att förlora någon är förenat med smärta och rädsla att förlora i betydelse- vilket dessvärre kan bejaka lögnaktiga beteenden. Både mot mig själv och mot en vän.
Men är det verkligen vänskap att följa med bara för att jag är rädd för min egen ensamhet?
Ibland upplever att det finns en överenskommelse – åtminstone bland kvinnor- att vara vän är att mest stötta och finnas till- särskilt när tiderna är svåra och ångesten vill bosätta sig i ensamheten.
Att vara någons vän är att mota bort den ångesten jag har av de livsval jag faktiskt gör- vareviga dag. På något vis vara stötdämpande och lugnande.
Jag funderar på detta med att vara vän med en missbrukare. En missbrukare av droger eller livslögner. Eller brukare av andras energier- när den egna sinat ur.
När jag en kort period arbetade med människor som tagit sig ur sitt missbruk- så var deras unisona svar på frågan vad en riktig vän kan göra, ska säga. Och svaret är STOPP. Ta dina konsekvenser av ditt eget handlande. Det är enda vägen ur ett missbuk. Ur och ut- för att kunna klättra upp av egen kraft .
För det är den egna erfarenheten av att klarat det kluriga och svåra som får dig att växa. För dina handlingar stannar inom dig som minnen av vad du faktiskt åstadkommit.. Liksom du minns din avsaknad av handlingskraft
Är det att vara en sann vän att låta Jesus vandra i sin öken- och tro på att hen kommer klara det? Är det att vara vän att våga släppa handen med orden- Gå själv nu.
Precis de orden vi säger till våra barn
Eller är det att var verklig vän att följa med ut i öknen, vid den förtvivlades sida? Axeln som det går att gråta ut hos.
Jag är inte helt på det klara vad vänskap egentligen innebär. Kan tyckas märkligt av en så pass gammal människa som jag att jag inte lyckats klura ut det ännu.
Jag vet att det bygger på att jag är sann mot mig själv- hur otrevlig den sanningen än är.
Och jag vet att förlora någon är förenat med smärta och rädsla att förlora i betydelse- vilket dessvärre kan bejaka lögnaktiga beteenden. Både mot mig själv och mot en vän.
Men är det verkligen vänskap att följa med bara för att jag är rädd för min egen ensamhet?
RSS Feed
