Jag har inte sett SKAM- en av de få på denna jorden om jag ska tro masshypen som bildats om serien om tonåringarnas liv och leverne idag..
När det bidas masshysteri – du MÅSTE se , höra och göra-får det oftast motsatseffekt på mig. En slags inre skyddsmekanism slår till. Jag tror jag utvecklade den i mina tonår…
För vad är tonåren mer än flera år i rad av lögner, ångest, oro och besvikelser? Kanske längtan….? Ett slags drömmande som så sällan slog in. Åtminstone inte för mig. och de flesta jag har pratat med.Kanske är det det som fängslar? Drömmen som aldrig blev riktigt sann. Bitterljuvt vemodigt..? Nästan där? Med livet inom räckhåll- till skillnad från vuxenlivets stelnade form som kväver så många livsdrömmar och livstron. Men samtidigt är tonåren så ensamt skamfyllda- både av dem som gjorde det. Och dem som inte gjorde det. det är åren då du troligen gör som allra mest fel. Bara för att du vill vara så jäkla rätt. Men inte vet hur.
Men tillbaka till mina tonår!
Den första kärleken? Den hade jag på dagis…..för att inte tala om kärlek nummer två i första klass. Det var pirrigt och härligt! Tonårens förälskelser kom och gick –och lämnade inga större spår hos mig. Mer än att de som sagt, sällan nådde till Barbra Cartland och Jane Austens höjder av romantik och fulländning. Nu när de skulle bli på riktigt...
Det första ligget? Var sådär. En snabbt avklarad historia. Men ett rätt ifyllt i facit för tonåringar. Åtminstone av kvinnligt kön. Precis lagom där.Une point!
Första fyllan? Mest illamående och yrsel, faktiskt. Jag var ingen stor drickare i tonåren,. Jag gillade inte att kräkas. Dessutom var det ett ickesnyggt tillstånd för en tjej.
Att gå från barn till könsrollen kvinna- intressant, absolut. Men väldigt mycket som att försöka färglägga en redan färdig mall om hur jag skulle se ut, ta mig ut och uppfattas. Väldigt liten plats för mig själv, det som kändes som mitt sanna jag, liksom. Jag saknade barndomens frihet och möjligheter att få tänka fritt. Skapa själv.
Tonårens tid att pröva på vuxenlivet kändes mest som stympning och tillrättalägganden.
Även om jag försökte leka med i dansen och njuta av min plötsliga makt som ung kvinna i blivandet.fast de där gamla gubbarna som flockades var ju en olustig bieffekt jag inte räknat med.
Så varför denna vurm av tonåren av vuxenvärlden?
Jag fattar det inte, helt enkelt. Det var en tid där barnets sanning skulle glömmas och gömmas. Allt blev liksom till lögn. Och lögnen gav mig ingen frid eller egentlig frihet. Att få vara ute senare på kvällen kanske kunde misstas för frihet, men…. Och de glädjeämnena jag upplevde – som att sjunga med hög röst i gäng på gator efter midnatt- vill jag ju inte göra igen. Så hur hög karat av värde hade de egentligen?
Att njuta ungdomens makt gällande skönhetsnorm…vanskligt verkligen. Och det kastar långa skuggor över mången kvinnoliv.
Att sitta vid elden efter solnedgången i havet och sjunga däremot. Det tycker jag om än idag.Att promenera i skogen med en god vän och prata om livet och mig själv, likaså
Att bli kär är fint. Att älska med någon där kärleken
finns är underbart. Att arbeta för att mina drömmar skall besannas är mödan värd!
Jag upplevde tonåren som en passiv tid av förväntan och väntan och ett evigt slickande av sår. Tråkigt, med andra ord för en sann doer!
Jag känner mig så mycket gladare, friare och sannare idag än då. Jag äger mitt liv och mina handlingar idag. Och det gör mig lugn och stark och hyfsat modig.
Jag var en fegis som tonåring. Jag ville vara som alla andra- och inte som mig själv.
Och då blir livet liksom ett pseudoliv. Jag lever men inte av egen kraft och förmåga. Det är förödande för självkänslan och förtroendet för livet. Tänker jag.
Men jag kanske är helt ensam om mina upplevelser av tonåren
. Kanske är det så som det kändes då- att alla andra hade något som jag inte hade en chans på.
Jag förlorade mina tonår i viljan att utplåna mig bara för att få vara med och vara som alla andra.Det är en sorg inom mig som jag försöker förlåta eftersom jag inte visste bättre då.
Idag är jag mig själv. Och inte som alla andra. Bara lite lik dom på somliga vis!
När det bidas masshysteri – du MÅSTE se , höra och göra-får det oftast motsatseffekt på mig. En slags inre skyddsmekanism slår till. Jag tror jag utvecklade den i mina tonår…
För vad är tonåren mer än flera år i rad av lögner, ångest, oro och besvikelser? Kanske längtan….? Ett slags drömmande som så sällan slog in. Åtminstone inte för mig. och de flesta jag har pratat med.Kanske är det det som fängslar? Drömmen som aldrig blev riktigt sann. Bitterljuvt vemodigt..? Nästan där? Med livet inom räckhåll- till skillnad från vuxenlivets stelnade form som kväver så många livsdrömmar och livstron. Men samtidigt är tonåren så ensamt skamfyllda- både av dem som gjorde det. Och dem som inte gjorde det. det är åren då du troligen gör som allra mest fel. Bara för att du vill vara så jäkla rätt. Men inte vet hur.
Men tillbaka till mina tonår!
Den första kärleken? Den hade jag på dagis…..för att inte tala om kärlek nummer två i första klass. Det var pirrigt och härligt! Tonårens förälskelser kom och gick –och lämnade inga större spår hos mig. Mer än att de som sagt, sällan nådde till Barbra Cartland och Jane Austens höjder av romantik och fulländning. Nu när de skulle bli på riktigt...
Det första ligget? Var sådär. En snabbt avklarad historia. Men ett rätt ifyllt i facit för tonåringar. Åtminstone av kvinnligt kön. Precis lagom där.Une point!
Första fyllan? Mest illamående och yrsel, faktiskt. Jag var ingen stor drickare i tonåren,. Jag gillade inte att kräkas. Dessutom var det ett ickesnyggt tillstånd för en tjej.
Att gå från barn till könsrollen kvinna- intressant, absolut. Men väldigt mycket som att försöka färglägga en redan färdig mall om hur jag skulle se ut, ta mig ut och uppfattas. Väldigt liten plats för mig själv, det som kändes som mitt sanna jag, liksom. Jag saknade barndomens frihet och möjligheter att få tänka fritt. Skapa själv.
Tonårens tid att pröva på vuxenlivet kändes mest som stympning och tillrättalägganden.
Även om jag försökte leka med i dansen och njuta av min plötsliga makt som ung kvinna i blivandet.fast de där gamla gubbarna som flockades var ju en olustig bieffekt jag inte räknat med.
Så varför denna vurm av tonåren av vuxenvärlden?
Jag fattar det inte, helt enkelt. Det var en tid där barnets sanning skulle glömmas och gömmas. Allt blev liksom till lögn. Och lögnen gav mig ingen frid eller egentlig frihet. Att få vara ute senare på kvällen kanske kunde misstas för frihet, men…. Och de glädjeämnena jag upplevde – som att sjunga med hög röst i gäng på gator efter midnatt- vill jag ju inte göra igen. Så hur hög karat av värde hade de egentligen?
Att njuta ungdomens makt gällande skönhetsnorm…vanskligt verkligen. Och det kastar långa skuggor över mången kvinnoliv.
Att sitta vid elden efter solnedgången i havet och sjunga däremot. Det tycker jag om än idag.Att promenera i skogen med en god vän och prata om livet och mig själv, likaså
Att bli kär är fint. Att älska med någon där kärleken
finns är underbart. Att arbeta för att mina drömmar skall besannas är mödan värd!
Jag upplevde tonåren som en passiv tid av förväntan och väntan och ett evigt slickande av sår. Tråkigt, med andra ord för en sann doer!
Jag känner mig så mycket gladare, friare och sannare idag än då. Jag äger mitt liv och mina handlingar idag. Och det gör mig lugn och stark och hyfsat modig.
Jag var en fegis som tonåring. Jag ville vara som alla andra- och inte som mig själv.
Och då blir livet liksom ett pseudoliv. Jag lever men inte av egen kraft och förmåga. Det är förödande för självkänslan och förtroendet för livet. Tänker jag.
Men jag kanske är helt ensam om mina upplevelser av tonåren
. Kanske är det så som det kändes då- att alla andra hade något som jag inte hade en chans på.
Jag förlorade mina tonår i viljan att utplåna mig bara för att få vara med och vara som alla andra.Det är en sorg inom mig som jag försöker förlåta eftersom jag inte visste bättre då.
Idag är jag mig själv. Och inte som alla andra. Bara lite lik dom på somliga vis!
RSS Feed
