Det gamla talesättet Delad glädje är dubbel glädje- känns igen och känns rätt. Det är roligare att vara glad tillsammans än ensam. Visst kan man skratta lite för sig själv och trivas med det mesta- men det blir helt klart roligare att dela på glädjeämnena i livet, tycker jag.
En tråkig erfarenhet jag har av olyckliga människor är att de också vill dela sin olycka- genom göra mig ledsen eller sårad. Eller olycklig, rätt av. Så ger delad olycka – mindre olycka åt den värst drabbade? Eller blir det dubbel olycka , månntro?
Jag förstår att man säger bara elaka, okänsliga taskigheter- när man inte mår så bra. Det räcker med att gå till mig själv. Mina giftigheter kommer sällan eller aldrig när jag är tillfreds. Bara när jag mår illa av en livsomständighet jag för det mesta försatt mig i alldeles själv- även om det kan kännas som en lite stunds stulen tröst att skylla på någon annan.
Men som sagt jag har också dragit till mig några olyckliga medmänniskor genom årens lopp- och jag har svårt att hantera detta på ett klokt förstående sätt. Jag blir för ledsen helt enkelt. Så där fånigt ledsen att jag blir stum. Får inte ur mig något- vare sig en fråga om varför-eller skarp markering att det är inte OK.
Jag tänker att människor som ofta befinner sig i olycka vill liksom inte vara där själva. De vill dela sin ledsnad med någon-göra andra till sina olycksbröder eller systrar. Det är säkerligen tungt och väldigt ensamt att ofta vara olycklig. Så egentligen är det väl synd om dem som inte får tag i sin egen lycka.
Men de är ju inte lätta eller roliga att umgås med – när man måste ducka mellan spyor eller knivhugg. Det finns till slut inget syre eller utrymme för glädjen att vara tillsammans.
Så jag tror att delad olycka dessvärre leder till dubbel olycka för alla inblandade parter. Och allra mest för den som ville dela olyckan hellre än be om hjälp.
En tråkig erfarenhet jag har av olyckliga människor är att de också vill dela sin olycka- genom göra mig ledsen eller sårad. Eller olycklig, rätt av. Så ger delad olycka – mindre olycka åt den värst drabbade? Eller blir det dubbel olycka , månntro?
Jag förstår att man säger bara elaka, okänsliga taskigheter- när man inte mår så bra. Det räcker med att gå till mig själv. Mina giftigheter kommer sällan eller aldrig när jag är tillfreds. Bara när jag mår illa av en livsomständighet jag för det mesta försatt mig i alldeles själv- även om det kan kännas som en lite stunds stulen tröst att skylla på någon annan.
Men som sagt jag har också dragit till mig några olyckliga medmänniskor genom årens lopp- och jag har svårt att hantera detta på ett klokt förstående sätt. Jag blir för ledsen helt enkelt. Så där fånigt ledsen att jag blir stum. Får inte ur mig något- vare sig en fråga om varför-eller skarp markering att det är inte OK.
Jag tänker att människor som ofta befinner sig i olycka vill liksom inte vara där själva. De vill dela sin ledsnad med någon-göra andra till sina olycksbröder eller systrar. Det är säkerligen tungt och väldigt ensamt att ofta vara olycklig. Så egentligen är det väl synd om dem som inte får tag i sin egen lycka.
Men de är ju inte lätta eller roliga att umgås med – när man måste ducka mellan spyor eller knivhugg. Det finns till slut inget syre eller utrymme för glädjen att vara tillsammans.
Så jag tror att delad olycka dessvärre leder till dubbel olycka för alla inblandade parter. Och allra mest för den som ville dela olyckan hellre än be om hjälp.
RSS Feed
