Att vara kvinna. Att vara den allra första Eva i sin egna lustgård - en bild av sinnlighet och frihet. Är det möjligt för den moderna versionen av kvinnlighet att hitta tillbaka till den lustgården?
Det pratas mycket om kvinnor nu. I media åtminstone. Jag vet inte riktigt om det har nått verkligheten ännu. Detta med vad en kvinna är. Och inte är. Och om jag som kvinna får själv vara med och bestämma vem jag är. Vad jag är. Och vad jag inte är.
Det finns en liten snutt på Facebook med två män En vit europé och en mörkhyad muslim på en strand som om vartannat tar på kvinnan burka- eller klär av henne i bikini.
Den skall väl illustrera mäns självpåtagna rätt att bestämma och besluta om vad en kvinna är. Och bör vara.
Jag undrar så; Varför damen på bilden inte går därifrån? Ut ur bilden, alltså. På egen hand?
Och tar sig rätten att definiera sig själv.
Inte via Beyoncés stylade outfit eller Zara Larssons twittrande feminism.
Utan grunna själv. I ensamhet- för då hörs ens egna röst bäst, är min erfarenhet.
Vem är jag?
Vad är jag?
Vart vill jag?
Och hur tar jag mig dit med både hjärta och förstånd i så gott skick som möjligt?
Vem är jag på en öde ö? Efter 1 år? Efter 15 år? Eller hur lång tid det nu tar för mig att avprogrammera mig vad en kvinna i mitt land förväntas vara.
För är det bara ett kön jag verkligen vill vara? Eller en hel människa som då och då leker kvinna. Leker femma fatale eller moderlig. Eller båda två och på en och samma gång - om jag orkar. Spelar rollen som den kreativa sköna Afrodite eller vilda fria Artemis.
För kvinnoroller kommer och går ur och i tiden. Ibland är vi den listiga förföreskan Eva, den egensinniga Pandora eller heliga jungfrun Maria. Ibland är vi blonda käcka Agnetha Fältskog eller mörka dramatiska Anni- Frid Lyngstad.
Eller kan vi nu som unga välja spela rollen av den smarta affärskvinnan Beyoncé.
Eller axla rollen som den småkaxiga tonåringen Zara Larsson.
Att vara grå mus och gilla virkning är däremot inte så hett i mediavärlden. Men kanske i din närhet? Och rollen är din om du vill leka den! Om du väljer att leka det du själv vill vara. Den kanske är det allra hetaste, när det verkligen kommer till den innersta kritan?
Vad är då en kvinna? Rent biologiskt är det de varelser med 46 kromosomer, varav de 22 första paren är i princip identiska med männens. Det skiljer sig på en kromosom i det 23e paret. Kvinnor har två XX-kromosomer. Män har en X och en Y.
Det är skillnaden som gör att mannen har en penis och kvinnan en vagina. Män har spermier. Kvinnor har ägg.
Dessa tingestar behövs vara olika, då arten skall reproducera sig. Än så länge i alla fall
I övrigt är vi i princip lika.
Så vad är det då som får oss att tro att det är kvinnligt att gå i högklackat? Färga håret och plocka ögonbryn. Måla läpparna röda och puta med dem på bild? Raka bort håret som kommer mellan benen, på benen och under armarna? Bära tajt och urringat oavsett väderlek? Tjäna mindre lön? Bli bortgifta och sålda som slavar?
Vilja bli våldtagna och tafsade på? I krig som i fred?
Att inte våga åldras på ett synligt vis? Att ta mindre plats på jorden med orden?
Vad är det som gör oss kvinnor så rädda att inte duga till, enligt ovan? Så att vi vågar gå ur bild, så att säga?
Att vi skall bli utan man? Eller bli utan många män?
Utan barn? Och aldrig få bli moder?
Kanske. Men jag tror inte det är hela sanningen.
Jag tror vi kan om vi vill och törs precis allting. Och bli älskade på riktigt- om vi vågar vara på riktigt. Vackra och fula, tuffa och rädda, starka och svaga, unga och gamla, dumma och smarta. Fulla av fel och misstag. Och potentialitet till stordåd.
Alldeles ensamma. Och i flock.
Att vara kvinna för mig är att vara en hel människa- med egen personlighet, stor vilja och mycket färg. Som ibland tycker det är kul att leka den där saloonkvinnan från min barndomsfilmer från den Vilda västerns tid.
När jag vill. Och har lust. Men bara då. Och på mina villkor. I min alldeles egna lustgård
Det pratas mycket om kvinnor nu. I media åtminstone. Jag vet inte riktigt om det har nått verkligheten ännu. Detta med vad en kvinna är. Och inte är. Och om jag som kvinna får själv vara med och bestämma vem jag är. Vad jag är. Och vad jag inte är.
Det finns en liten snutt på Facebook med två män En vit europé och en mörkhyad muslim på en strand som om vartannat tar på kvinnan burka- eller klär av henne i bikini.
Den skall väl illustrera mäns självpåtagna rätt att bestämma och besluta om vad en kvinna är. Och bör vara.
Jag undrar så; Varför damen på bilden inte går därifrån? Ut ur bilden, alltså. På egen hand?
Och tar sig rätten att definiera sig själv.
Inte via Beyoncés stylade outfit eller Zara Larssons twittrande feminism.
Utan grunna själv. I ensamhet- för då hörs ens egna röst bäst, är min erfarenhet.
Vem är jag?
Vad är jag?
Vart vill jag?
Och hur tar jag mig dit med både hjärta och förstånd i så gott skick som möjligt?
Vem är jag på en öde ö? Efter 1 år? Efter 15 år? Eller hur lång tid det nu tar för mig att avprogrammera mig vad en kvinna i mitt land förväntas vara.
För är det bara ett kön jag verkligen vill vara? Eller en hel människa som då och då leker kvinna. Leker femma fatale eller moderlig. Eller båda två och på en och samma gång - om jag orkar. Spelar rollen som den kreativa sköna Afrodite eller vilda fria Artemis.
För kvinnoroller kommer och går ur och i tiden. Ibland är vi den listiga förföreskan Eva, den egensinniga Pandora eller heliga jungfrun Maria. Ibland är vi blonda käcka Agnetha Fältskog eller mörka dramatiska Anni- Frid Lyngstad.
Eller kan vi nu som unga välja spela rollen av den smarta affärskvinnan Beyoncé.
Eller axla rollen som den småkaxiga tonåringen Zara Larsson.
Att vara grå mus och gilla virkning är däremot inte så hett i mediavärlden. Men kanske i din närhet? Och rollen är din om du vill leka den! Om du väljer att leka det du själv vill vara. Den kanske är det allra hetaste, när det verkligen kommer till den innersta kritan?
Vad är då en kvinna? Rent biologiskt är det de varelser med 46 kromosomer, varav de 22 första paren är i princip identiska med männens. Det skiljer sig på en kromosom i det 23e paret. Kvinnor har två XX-kromosomer. Män har en X och en Y.
Det är skillnaden som gör att mannen har en penis och kvinnan en vagina. Män har spermier. Kvinnor har ägg.
Dessa tingestar behövs vara olika, då arten skall reproducera sig. Än så länge i alla fall
I övrigt är vi i princip lika.
Så vad är det då som får oss att tro att det är kvinnligt att gå i högklackat? Färga håret och plocka ögonbryn. Måla läpparna röda och puta med dem på bild? Raka bort håret som kommer mellan benen, på benen och under armarna? Bära tajt och urringat oavsett väderlek? Tjäna mindre lön? Bli bortgifta och sålda som slavar?
Vilja bli våldtagna och tafsade på? I krig som i fred?
Att inte våga åldras på ett synligt vis? Att ta mindre plats på jorden med orden?
Vad är det som gör oss kvinnor så rädda att inte duga till, enligt ovan? Så att vi vågar gå ur bild, så att säga?
Att vi skall bli utan man? Eller bli utan många män?
Utan barn? Och aldrig få bli moder?
Kanske. Men jag tror inte det är hela sanningen.
Jag tror vi kan om vi vill och törs precis allting. Och bli älskade på riktigt- om vi vågar vara på riktigt. Vackra och fula, tuffa och rädda, starka och svaga, unga och gamla, dumma och smarta. Fulla av fel och misstag. Och potentialitet till stordåd.
Alldeles ensamma. Och i flock.
Att vara kvinna för mig är att vara en hel människa- med egen personlighet, stor vilja och mycket färg. Som ibland tycker det är kul att leka den där saloonkvinnan från min barndomsfilmer från den Vilda västerns tid.
När jag vill. Och har lust. Men bara då. Och på mina villkor. I min alldeles egna lustgård
RSS Feed
