Jag tror inte jag är ensam om att ha den. Den där rösten inom mig. Inom mig. Som hörs som bäst i ensamma stunder.Den fanns där redan från början. Eller åtminstone när jag blev stor nog att ha ett medvetande.Som liten tultade jag nog mest omkring i mig själv och var liksom öppen för allt. en symbios med livet eller en allomfattande gränslösheten. Innan mitt och ditt lärs ut och förstås, Det var nog då rösten kom till mig.
När jag var ägare till mitt. Och därmed ansvarig för mina handlingar. Då valen dök upp och alltid fanns med.Och risken att välja galet.
Rösten kommer som sagt när det är tyst omkring mig. När sorlet från arbetslivet, sociala medier och vänner klingar bort. En stunds tysthet sedan hörs den tydligt. Det har hänt att jag inte velat lyssna på den, när det som säger är i konflikt med rådande livssituation.
Jag har sett rösten visas som två väsen, en djävul på ena axeln. En ängel på andra. Jag tycker den bilden är förenklad. Som en seriestrip ungefär.
Jag tror rösten är ett och i kontakt med det där tultade barnet i gränslöshetens land. Där sanningen är. Det två figurerna är mer symboler för våra val. Om vi går ifrån oss själva . Eller hem igen.
I mångt och mycket premieras i dag tänker jag resan bort från oss själva. I en speedad värld är avståndet till oss själva alltid långt. De påminner min röst mig om ibland.
Att vinna världen kräver en förlorad själ- så som vi skapat våra samhällesbyggen idag.
Men det behöver inte vara så
Men det gäller at våga förlora världen, förlora positioner i världen för att vinna världen för evigt. Säger rösten till mig
Och jag tror den talar sant.
Utan horn eller gloria
Bara så där som ett barn skulle säga. Som det är. På riktigt.
RSS Feed