Väldigt många jag känner ger uttryck för en enorm trötthet just nu. Så ock i media och debatter. Trots tillgång till snabba färder med bil, tåg och flygplan för komma bort en helg, vecka eller månad. Trots sol och värmerekord under semestern. Trots ständiga löneökningar och ökat utbud av allt möjligt och möjligt- så växer en känsla fram av en enorm och oförklarig trötthet. Som ibland döljs av droger av allehanda slag. Rosévin, antidepressiva, partydroger eller ständig shopping 24/7. Livsglädjen är så kortvarig och kickberoende för nutidens människor, tänker jag allt oftare.
Vi lever i en tid av kollektiv nedförsbacke. Västvärldens kapitalism har förlorat sin gloria och dess vision påminner mer och mer om ett dödskallegrin. Med tillhörande stank.
Så trots att vi har det materiellt bättre än någonsin förr- så är det som vi innerst inne vet att vi tjuvat till oss det. Av de fattigare länderna och folken. Av naturen och jordens resurser. Av framtiden. Att vi agerar orättvist och handlar inhumant.
Fast det är inte det vi pratar om. Särskilt inte i den politiska valdebatten. Där skriker man högst om ”de andra”- fienderna utanför oss i form av ryssen, muslimerna eller krigsflyktingar. Fast jag tror vi själva är våra värsta fiender- inom oss. Varevigaste gång vi bryter mot vår egen mänsklighet.. Den som sitter i märgen på oss. Den som får människor att avbryta sin semester och hjälpa till vid alla pågående skogsbränder. Den som fick oss att ta emot flyktingarna från Syrien med kläder och mat.
Men som aldrig når de politiska strategierna eller besluten på något vis. I riksdagen har man beslutat att öka budgeten för försvaret och att köpa in 60 nya JAS Gripen för 1 mkr styck. För 1 mkr skulle man kunna köpa in 20 brandbekämpningsplan, vilket man inte ansett att Sverige har råd med- trots varningar om mer extrema vädersituationer.
Vi beslutar alltså rent enfaldiga beslut, byggda på en ologisk och okunnig rädsla. Och blundar för den verkliga faran.
Vi agerar precis som i varje imperiums slutskede. Vettlöst, dekadent och totalt motsägelsefullt.
Kanske är det så att vi drabbats av kollektiv depression som gör det svårt fär oss att se världen med klara ögon och agera med framtidstro. Vi bränner just nu broar istället för bygga nya för framtida bruk. För vi saknar framtidstro och målvision.
Vi satsar allt på en sista rädd nostalgidans i berusat tillstånd.
Och ändå så finns framtiden där., bakom nästa krök…och hur månde vi vilja leva den? Inte som nu, väl??
Vi lever i en tid av kollektiv nedförsbacke. Västvärldens kapitalism har förlorat sin gloria och dess vision påminner mer och mer om ett dödskallegrin. Med tillhörande stank.
Så trots att vi har det materiellt bättre än någonsin förr- så är det som vi innerst inne vet att vi tjuvat till oss det. Av de fattigare länderna och folken. Av naturen och jordens resurser. Av framtiden. Att vi agerar orättvist och handlar inhumant.
Fast det är inte det vi pratar om. Särskilt inte i den politiska valdebatten. Där skriker man högst om ”de andra”- fienderna utanför oss i form av ryssen, muslimerna eller krigsflyktingar. Fast jag tror vi själva är våra värsta fiender- inom oss. Varevigaste gång vi bryter mot vår egen mänsklighet.. Den som sitter i märgen på oss. Den som får människor att avbryta sin semester och hjälpa till vid alla pågående skogsbränder. Den som fick oss att ta emot flyktingarna från Syrien med kläder och mat.
Men som aldrig når de politiska strategierna eller besluten på något vis. I riksdagen har man beslutat att öka budgeten för försvaret och att köpa in 60 nya JAS Gripen för 1 mkr styck. För 1 mkr skulle man kunna köpa in 20 brandbekämpningsplan, vilket man inte ansett att Sverige har råd med- trots varningar om mer extrema vädersituationer.
Vi beslutar alltså rent enfaldiga beslut, byggda på en ologisk och okunnig rädsla. Och blundar för den verkliga faran.
Vi agerar precis som i varje imperiums slutskede. Vettlöst, dekadent och totalt motsägelsefullt.
Kanske är det så att vi drabbats av kollektiv depression som gör det svårt fär oss att se världen med klara ögon och agera med framtidstro. Vi bränner just nu broar istället för bygga nya för framtida bruk. För vi saknar framtidstro och målvision.
Vi satsar allt på en sista rädd nostalgidans i berusat tillstånd.
Och ändå så finns framtiden där., bakom nästa krök…och hur månde vi vilja leva den? Inte som nu, väl??
RSS Feed
