Det finns ebb och det finns flod.
Det finns natt och det finns dag.
Det finns vila och det finns rörelse.
När det gäller ebb och flod och natt och dag ser vi genast konsekvenserna av obalans. En evig dag bränner slut. En evig flod sveper bort allt. En evig natt dödar. En evig ebb ruttnar
När det däremot gäller oss själva, människosläktet, så håller vi rörelsen högst. Den får pengarna och makten. Den syns på TV och blir beundrad. Vilan kallas för kvinnlig, för passiv, för ingenting.
I en värld besatt av aktivitet, vill ju ingen vara i vila….rörelsen accelererar och farten gör oss robotiserade. Det är svårt att känna in, se nyanserna och förutse konsekvenser - när världen och tiden speedar i all högre fart.
Jag har sprungit så fort att min hjärna stressat sig till kramp. Jag har tappat mitt hår, min fingertoppskänslighet. Min unika förmåga att vara jag.. Det som var briljans- är nu trött upprepning.
För jag valde bort vilan. Reflektionen. Stillheten . Och tystnaden.
Farten gjorde mig blind, okänslig och enfaldig. Och jag lider dess sviter än, måste jag erkänna.. Även om jag bromsat. Eller rättare sagt- livet bromsade mig- tack och lov- när jag själv förlorade förståndet..
Jag försöker nu vila i svallvågorna av min egen framfart. Och plötsligt ser jag så mycket. Skönhet. Och märklighet.
Jag återvänder ofta till samma plats på Vrångö- och ser plötsligt naturens skiftningar. Myrornas vägar och uppfinningsrikedom. Ser nyponrosen blir till nypon. Och hur sensommaren går i ljungens tecken.
ag reser till samma grekiska by- och ser nya saker hela tiden. Det är som om bilden får djup och mening. Och livet får ett sammanhang.
Det hade inte livet i fart- det blev slumpartat och osammanhängande- och urtrist.
Nu blandar jag rörelse och vila- men jag börjar i vilan. Det är där det händer. Och rörelsen tar sig en mycket klokare form. Blir roligt på riktigt- och länge. Med god eftersmak och nyfiken mersmak.
Det finns natt och det finns dag.
Det finns vila och det finns rörelse.
När det gäller ebb och flod och natt och dag ser vi genast konsekvenserna av obalans. En evig dag bränner slut. En evig flod sveper bort allt. En evig natt dödar. En evig ebb ruttnar
När det däremot gäller oss själva, människosläktet, så håller vi rörelsen högst. Den får pengarna och makten. Den syns på TV och blir beundrad. Vilan kallas för kvinnlig, för passiv, för ingenting.
I en värld besatt av aktivitet, vill ju ingen vara i vila….rörelsen accelererar och farten gör oss robotiserade. Det är svårt att känna in, se nyanserna och förutse konsekvenser - när världen och tiden speedar i all högre fart.
Jag har sprungit så fort att min hjärna stressat sig till kramp. Jag har tappat mitt hår, min fingertoppskänslighet. Min unika förmåga att vara jag.. Det som var briljans- är nu trött upprepning.
För jag valde bort vilan. Reflektionen. Stillheten . Och tystnaden.
Farten gjorde mig blind, okänslig och enfaldig. Och jag lider dess sviter än, måste jag erkänna.. Även om jag bromsat. Eller rättare sagt- livet bromsade mig- tack och lov- när jag själv förlorade förståndet..
Jag försöker nu vila i svallvågorna av min egen framfart. Och plötsligt ser jag så mycket. Skönhet. Och märklighet.
Jag återvänder ofta till samma plats på Vrångö- och ser plötsligt naturens skiftningar. Myrornas vägar och uppfinningsrikedom. Ser nyponrosen blir till nypon. Och hur sensommaren går i ljungens tecken.
ag reser till samma grekiska by- och ser nya saker hela tiden. Det är som om bilden får djup och mening. Och livet får ett sammanhang.
Det hade inte livet i fart- det blev slumpartat och osammanhängande- och urtrist.
Nu blandar jag rörelse och vila- men jag börjar i vilan. Det är där det händer. Och rörelsen tar sig en mycket klokare form. Blir roligt på riktigt- och länge. Med god eftersmak och nyfiken mersmak.
RSS Feed
