​Det är mycket som inte sägs

Det twittras och det tweetas. Det bloggas och rubriksätts. Det pratas en himla massa ord på alla fikastunder och olika sorters samkväm
Ändå är det så mycket som inte sägs.
 
Jag saknar sanningens ord. Och jag saknar min egen förmåga att uttala dem. I rätt läge. När de som mest behövs för skingra vardagens alla små lögner. Ni vet, de där sagda orden som känns så olustigt inombords - när mina bekantas ord skorrar mot min själ. Oc
När dessa bekanta lika förtvivlat vill hålla fast vid sina små livslögner, som en överlevare från Titanic höll i ett stycke drivved. Och slår ifrån sig mina försök att vara den jag egentligen är.
 
När jag var ung så läste jag Vildanden av Ibsen- om lögnen kontra sanningen. Om det alltid är rätt att säga sanningen- hur mycket elände den än ställa till med. Ett dilemma jag burit med mig genom mina år som ung. Som vuxen. Och nu när jag börjar åldras.
Det finns ett självklart svar på det valet mellan att säga sanningen och vara med och upprätthålla lögner. Men sanningens väg är oftast den svåra att ta – för sanningen sårar så hårt den som känner sig trygg i landet där lögnerna bor. Och sanningssägaren blir så ensam i landet utanför. Så en rädsla möter en annan. Och där växer inget av värde fram.
Om man inte ser sin egen rädsla och lögn. Och börjar vara den som bor där inombords.
 
Jag inser att mina stunder med andra människor minskat. Jag orkar inte vara i sammanhang där så lite av vikt verkligen sägs. Jag har blivit en ganska ensam människa med åren. Eller snarare så har min ensamhet kommit ikapp mig igen.
 
Förr var ensamhet något jag skydde. Nu är den min vän. En av de allra bästa jag har faktiskt. En som ser mig som jag är. Och det är gott så. I den ensamheten är allt som finns av vikt. I den lyser sanningen igenom. Och det är där jag numera är som allra tryggast.
 
Det är så mycket som inte sägs. Av mig till dig.