En morgon rämnade min värld- såsom jag såg den och trodde den skulle vara.
Livet kom och gjorde sig påmint om att ingenting är för givet- mer än att vi föds och sedan vet vi inte mer. Men jag såg så tydligt den dagen, att livet aldrig kommer bli detsamma igen. Vilket det aldrig någonsin blir- även om vissa dagar är så pass lika att vi tror de är allt som är och ska så vara.
Livet blir aldrig riktigs sig likt igen.Jag smakar på orden av insikt. Och fylls av en mängd känslor - men också att insikten ger djupet och meningen med allt.
Min älskade tvillingsjäl och reskamrat i livet har fått pausa. Ligger i en fyrbäddsal på sjukhuset och väntar på besked om vad livet ska ta vägen härnäst. Jag lever i en parallellvärld till den jag brukade leva i. En märklig värld där bilden av det som är viktigt fått en skärpa. Att hålla en älskades hand och inse att det här kan vara sista gången jag gör detta. Att skratta ihop. Att vila tillsammans ett ögonblick. Och att jag egentligen alltid vetat detta, men ändå slarvat med det viktigaste. Kärleken och Livet. Andetag för andetag.
Så många dagar i livet som kommer och går utan denna skärpa. Det viktigaste vi har - så lätt vi förlorar det ur sikte.
Det har blivit många dagar av väntan. Väntan på ett besked. Som jag ändå aldrig kan äga. Bara försöka förhålla mig till. Med blicken på viktigaste. Att njuta av livet. Att vara tacksam för vad det ger. Och att vara där, här.Så ofta jag förmår.
Livet kom och gjorde sig påmint om att ingenting är för givet- mer än att vi föds och sedan vet vi inte mer. Men jag såg så tydligt den dagen, att livet aldrig kommer bli detsamma igen. Vilket det aldrig någonsin blir- även om vissa dagar är så pass lika att vi tror de är allt som är och ska så vara.
Livet blir aldrig riktigs sig likt igen.Jag smakar på orden av insikt. Och fylls av en mängd känslor - men också att insikten ger djupet och meningen med allt.
Min älskade tvillingsjäl och reskamrat i livet har fått pausa. Ligger i en fyrbäddsal på sjukhuset och väntar på besked om vad livet ska ta vägen härnäst. Jag lever i en parallellvärld till den jag brukade leva i. En märklig värld där bilden av det som är viktigt fått en skärpa. Att hålla en älskades hand och inse att det här kan vara sista gången jag gör detta. Att skratta ihop. Att vila tillsammans ett ögonblick. Och att jag egentligen alltid vetat detta, men ändå slarvat med det viktigaste. Kärleken och Livet. Andetag för andetag.
Så många dagar i livet som kommer och går utan denna skärpa. Det viktigaste vi har - så lätt vi förlorar det ur sikte.
Det har blivit många dagar av väntan. Väntan på ett besked. Som jag ändå aldrig kan äga. Bara försöka förhålla mig till. Med blicken på viktigaste. Att njuta av livet. Att vara tacksam för vad det ger. Och att vara där, här.Så ofta jag förmår.
RSS Feed
