Världen skakas just nu i grunden på något vis. Det beror på att halva mänskligheten i väst har precis upptäckt att den andra halvan av mänskligheten finns och är mänsklig. Ja rent av förmodligen lika mycket värd som de själva.
#metoo hat i veckor pekat ut bransch efter bransch, man efter man som skyldiga eller medansvariga till åratal av övergrepp. Övergrepp bara för att man kan. Eller ska. Grupptryck kan ta sig perverterade former.Och manskulturen som styrt och rått i världen i tusentals å har ruttnat ihop inifrån. Det är en kloak som öpnat sig. Och möjliggjort en faktisk förändring. Och därmed en förbättring som vi får arbeta för allihopa. Man som kvinna, ung som gammal. Alla. Oavsett hudfärg, religion, klass eller sexuell läggning.
Men denna insikt är än så länge bara märkbar i väst. Där de flesta kvinnor har så pass mycket mänskliga rättigheter på pappret- att de kan resa sig och gå från männen- utan att dö på kuppen. Inte alla, det finns försmådda män som dödar även i vår stad. Men tillräckligt många för att det skall innebära en skillnad för framtiden.
Men i resten av världen lever flickor och kvinnor kvar i ett förtryck som är så fysiskt påtagligt att det får mig att vilja kräkas. Eller dra ut i strid.
Flickor som säljs till bordeller för betala pappans skulder. Flickor som gifts bort som barn. Ibland för skydda de mot andra män under krigets fasor. Flickor som inte får gå i skolan när de har mens. Flickor som föder barn. Och många gånger dör eller får livslånga skador som följd. Flickor och kvinnor som övervakas, misshandlas, våldtas
Det är flickorna som får betala priset för världens moraliska och ekonomiska bankrutt. Den som gör att några få män äger nästan allt. Och vi andra får dela eller slåss om smulorna.
Och de allra minsta smulorna får flickorna. De blir utan mat, utbildning, livsdrömmar i mycket högre utsträckning än sina bröder.
Trots att det visats sig vara lönsamt på alla vis att satsa på kvinnorna. En kvinna med utbildning gör rätt för sig på jorden på ett sätt män i dagsläget inte förmår.
Det enda som hotas av att satsa på kvinnorna är just pågående ojämställdhet mellan könen.
Det är som ett gungbräde som aldrig gungar. Aldrig blir roligt på riktigt – som en lek på lika villkor är. Utan överst på gungbrädet sitter mannen. År ut och år in. Men han är alltid rädd som vilken orättfärdig människa som helst. För han vet att kvinnan som sitter längst ner kan resa sig och gå- när som helst. Och då åker han ner. Och blir alldeles ensam på sitt gungbräde. Med terror och hat har mannen styrt världen. Hoppas vi kvinnor kan sträcka ut handen till männen och fråga om de är redo att leka på riktigt med oss. På allvar- och på alldeles lika villkor.Då kan vi alla få flyga och drömma så högt vi bara kan.
RSS Feed
