När jag är alldeles ensam, utan andra människor runt mig- så känner jag av det. Att jag egentligen inte är ensam alls. Ibland har det gjort mig obehaglig till mods, framförallt när min ryggsäck varit full av händelser som inte varit så justa och genomtänkta. Då har jag känt mig iakttagen Numera känns det oftast tryggt och trösterikt att vara en stund med mig själv.. För att jag inte är ensam, utan en del av något större än Lilla My. Jag är en del av ett väsen som kallas mänskligheten. Och det är stort och meningsfullt.
För om jag är en del av mänskligheten- hur behandlar jag då mina artsfränder? Och livspolare som jorden, växterna och djuren- ja, hur nu livet självt har valt att gestalta sig.
Att förgripa sig på eller våldta en annan varelse, en annan del av samma mänsklighet- vad gör det med mig? I min ensamhet när jag har begrunnat mina synder som inte är av kriminell art, men ändå - så har jag sjunkit i mitt eget värde. Min aktning för mig själv har minskat rejält. Och det står väldigt klart i ensamhetens rum. Med mänsklighetens ögon på mig. Genom hela mig. Det står så klart på något vis.
Jag tror den där ensamma stunden med dig själv oavsett kön, klass, ålder ,etnicitet eller annan bestämning- upphör efter en stund när ingen annan än du ser dig själv. Med mänsklighetens ögon. Det är därför våra livsregler är så lika- inte de juridiska och maktknutna- utan de där som är bärare av en slags evighet. Sanningen.
Vi är så knutna till vårt kontext. En mobbledare ensam på en öde ö med den hen mobbar……tror inte du att mobbingen upphör då? Den kanske leder till ond bråd död- men mobbingen upphör när omvärlden inte är den samma.
Så välj noga vilket grannskap du vill vara i- för förr eller senare så får da vara ensam med dig själv. Och då är det gott att ha gjort bra grejer med resten av världens varelse och väsen.
RSS Feed
