2018 har varit ett svårt år för mig. Ett år där jag vacklat och fallit. Rest mig, skrattat och lärt mig massor. Men så har jag också gråtit floder. Klumpen av oro har vuxit och minskat och vuxit och minskat.
Att leva när döden är att förstå att den är där på riktigt
Den går inte att motionera bort eller äta rätt –för döden är där ändå. Alldeles alldeles nära. Jag iakttar hans andning och rörelser. Vakar över förändringar och analyserar vad jag upplever. Ser mönster och ofta i syne.
2018 insåg jag att jag bar en mycket stor potentialitet för en enorm rädsla i mig.
Jag bär en stor oro för att min man och jag inte ska orka ta oss igenom cancern och allt det som följer på att vara allvarligt sjuk. Medicinska svåra biverkningar med ökad sömnlöshet och oro. Sociala biverkningar i form av trassel med vårdenheter, hemtjänst och det som skall föreställa samhällets stöd- men oftast tornar upp sig som en mur av regelverk att följa -när man bara vill krypa ihop och få HJÄLP.
En personlig rädsla att jag inte räcker till att vara en sådan där härlig genomklok och underbart god människa man skall bli i sådana här krissituationer. Sådär berikad på insikten av att hittat det allra viktigaste precis i slutet av livet. Att jag missar lärdomar om mänsklighet och bara blir till ett tomt och bittert skal.
För vårt liv har vänts upp och ner och där drömmar sakta går upp i rök. Och nya har ännu inte hittat sin form. Och livet har förändrat oss till andra sorters människor. Vem är vi då? Vad vill vi då? Vem är jag i detta nya? I detta väntans ingenmansland där svaren låter dröja på sig.
Att då vinna insikter och hitta guld i det som är det nya nuet- är en resa i mod och missmod. En resa som jag inte funnit så lätt, trots min förmåga till stunder av sorglöshet och närhet till livets kretslopp. Vi föds och vi dör.
Frågan är hur jag ska kunna leva den insikten i en vardag jag inte längre känner mig ägare av….? En vardag så styrd av sociala kontext som inte det finns plats för i stundens allvar.
Och ändå så ser jag en strimma av hopp borta i horisonten. En vägvisare att söka ljuset och stanna där så länge jag förmår.För varje energinivå har sin logik. Och jag är en så mycket bättre människa, mer mig lik på någotvis, när jag mår bra
Så hoppfulla 2019 – Välkommen till mig! Jag behöver dig- du alldeles nyfödda år!