2018 har varit i år rädslans tecken. Eftersom jag själv levt i rädsla känner jag igen den. Den elaka rädslan som förlamar och fördunklar både seendet och förståelsen. Rubbar ens förstånd, dessvärre.
Rädslan som gör att den mentala energinivån hålls på sparlåga. Och då skriks det på snabb påfyllning- av quick fix- hatet.
Kärleken är ett långsiktigt arbete och det har många inte lyckats med så bra 2018. Inklusive mig själv. Jag har definitivt varit en bättre människa än förra årets upplaga av mig som medmänniska och världsmedborgare.
Det är så mycket lättare med ett hatiskt vi och dom –tänk.
Än en nyanserad bild av livets komplexitet.
Det är lätt att dras med i svartvita förenklingar när mentala energidepån blinkar rött.
Även jag har deltagit i förenklade slutsatser på sociala medier 2018. Och inte har jag mått ett enda dugg bättre av det några timmar senare.
Så 2018 har varit på många sätt ett svårt år för oss på planeten 2018. Många är de människor som skrikit högt och röstat fram de arga männen till ofantliga maktpositioner. Trump, Erdogan, Putin och senast Bolsonario. Här hemma gick de i retoriken kalla och hårdare ledare framåt i valen och på den samhälliga agendan
Men - Aggression är inte alltid ett tecken på styrka. Det kan nog ofta snarare vara ett tecken på svaghet och brist på tålamod. Brist på tillit och visdom.
Och det är denna brist på visdom och tillit som så tydligt synts 2018.
Ett synnerligen kärlekslöst år i toppen och nyhetsflödena. Ett rädslans år.
Jag tror inte jag behöver skriva mer om eländet med de ökade sociala och ekonomiska klyftorna- och konsekvenserna i form av våld och otrygghet. I stadsdel efter stadsdel, stad och landsbygd. I alla länder runt vår jord. Vi vet egentligen allt om det. Vi kanske däremot inte vet hur vi ska orka göra något åt det- mer än hoppas att alla våra sparkar och slag ska få de oönskade ur vårt synfält. Ut i intet. Bortom vårt ansvar- som vi aldrig kan växa ifrån. Det vet varenda liten unge. Men hatet fördummar oss med tiden- och till slut kan vi bli farligt korkade som världsledare påvisat mången gång i historien. Men det vet vi ju redan om!
Så jag vill skriva lite mer om det som växer under den solkiga ytan. Om det där som spirar och lika gärna kan bli vår framtidsvärld
Om alla dessa människor som mot alla odds faktiskt hittar till tillit och respekt med sina grannar och omvärld. Som har bra idéer som kan göra världen, livet och vardagen till ett mycket bättre plats och tillstånd att vara i.
Som orkar arbeta med små medel och få idéer att blomma och låta andra blomma med och få ta plats. Även om de är lite olika sinsemellan.
Jag har haft förmånen att få jobba med stötta en del av dessa eldsjälar i ett projekt. Ett projekt för framtiden som plötsligt verkar vara en riktigt möjligt scenario trots pågående accelererande klimatförändringar.
De är unga män och kvinnor i alla åldrar som jag möter i detta arbete med utveckla en ny vardag och lokalområde. De flesta män över 40 verkar ha fullt upp med att arbeta med att förhindra förändring och framtid -så det hinner inte vara med i detta viktiga. Tyvärr. För det hade varit roligt att få med deras erfarenheter. Alla pusselbitar behövs för ett komplett helhet.
Så trots att 2018 var ett år där mycket skit flöt upp till ytan och som stinker så och smakar illa- så är det kanske all denna vedervärdighet som behövs för att fler och fler inser att världen och livet är alldeles för vackert för oss att skitna ner och smula sönder.
Det anstår oss inte längre som jordinvånare PUNKT.
Rädslan som gör att den mentala energinivån hålls på sparlåga. Och då skriks det på snabb påfyllning- av quick fix- hatet.
Kärleken är ett långsiktigt arbete och det har många inte lyckats med så bra 2018. Inklusive mig själv. Jag har definitivt varit en bättre människa än förra årets upplaga av mig som medmänniska och världsmedborgare.
Det är så mycket lättare med ett hatiskt vi och dom –tänk.
Än en nyanserad bild av livets komplexitet.
Det är lätt att dras med i svartvita förenklingar när mentala energidepån blinkar rött.
Även jag har deltagit i förenklade slutsatser på sociala medier 2018. Och inte har jag mått ett enda dugg bättre av det några timmar senare.
Så 2018 har varit på många sätt ett svårt år för oss på planeten 2018. Många är de människor som skrikit högt och röstat fram de arga männen till ofantliga maktpositioner. Trump, Erdogan, Putin och senast Bolsonario. Här hemma gick de i retoriken kalla och hårdare ledare framåt i valen och på den samhälliga agendan
Men - Aggression är inte alltid ett tecken på styrka. Det kan nog ofta snarare vara ett tecken på svaghet och brist på tålamod. Brist på tillit och visdom.
Och det är denna brist på visdom och tillit som så tydligt synts 2018.
Ett synnerligen kärlekslöst år i toppen och nyhetsflödena. Ett rädslans år.
Jag tror inte jag behöver skriva mer om eländet med de ökade sociala och ekonomiska klyftorna- och konsekvenserna i form av våld och otrygghet. I stadsdel efter stadsdel, stad och landsbygd. I alla länder runt vår jord. Vi vet egentligen allt om det. Vi kanske däremot inte vet hur vi ska orka göra något åt det- mer än hoppas att alla våra sparkar och slag ska få de oönskade ur vårt synfält. Ut i intet. Bortom vårt ansvar- som vi aldrig kan växa ifrån. Det vet varenda liten unge. Men hatet fördummar oss med tiden- och till slut kan vi bli farligt korkade som världsledare påvisat mången gång i historien. Men det vet vi ju redan om!
Så jag vill skriva lite mer om det som växer under den solkiga ytan. Om det där som spirar och lika gärna kan bli vår framtidsvärld
Om alla dessa människor som mot alla odds faktiskt hittar till tillit och respekt med sina grannar och omvärld. Som har bra idéer som kan göra världen, livet och vardagen till ett mycket bättre plats och tillstånd att vara i.
Som orkar arbeta med små medel och få idéer att blomma och låta andra blomma med och få ta plats. Även om de är lite olika sinsemellan.
Jag har haft förmånen att få jobba med stötta en del av dessa eldsjälar i ett projekt. Ett projekt för framtiden som plötsligt verkar vara en riktigt möjligt scenario trots pågående accelererande klimatförändringar.
De är unga män och kvinnor i alla åldrar som jag möter i detta arbete med utveckla en ny vardag och lokalområde. De flesta män över 40 verkar ha fullt upp med att arbeta med att förhindra förändring och framtid -så det hinner inte vara med i detta viktiga. Tyvärr. För det hade varit roligt att få med deras erfarenheter. Alla pusselbitar behövs för ett komplett helhet.
Så trots att 2018 var ett år där mycket skit flöt upp till ytan och som stinker så och smakar illa- så är det kanske all denna vedervärdighet som behövs för att fler och fler inser att världen och livet är alldeles för vackert för oss att skitna ner och smula sönder.
Det anstår oss inte längre som jordinvånare PUNKT.
RSS Feed
