Idag fyller min yngste 20 år. Därmed stängs dörren för tonårsföräldraskapet för min del.
I 27 år har mitt liv präglats till största delen av föräldraskapet. Att vårda och relatera, lära och läras av nästa generation. Att se dem utvecklas från sina första andetag utanför min kropp - till deras idag unga vuxna liv och funderingar. Att vara förälder är verkligen mitt livs största äventyr, kanske näst min egen resa i livet, förresten. Att fått förmånen att vara så nära ungt liv är verkligen en gåva av livets själv. Barn är ju söner och döttrar av livets längtan efter sig självt , som Kahil Gibran skaldade så vackert och vist i Profeten.
Genom mina barn har jag fått lära mig så mycket om livets vidunderligheter, kärlek ,smärta, längtan, saknad, rädsla ,glädje och visdom. Att ånyo få upptäcka äventyret i skogen eller promenaden till dagis. Att börja skolan. Att bli kär. Att vinna och förlora. Att övervinna sorger och smärtor. Att resa ut i världen. Att hitta hem när man varit vilse en stund.
Nu är en del av mitt föräldraskap över. Att vara den sociala kompassen för barnen. Nu får de själva bli sjömän- tills havet ger dem frihet som Leo Cohen sjöng i Suzanne. Nu får jag vara min egna livskompass.
För nu mönstrar jag av det sociala skeppet och äntrar den universella kanoten. Den som är närmare havet självt. Lite bräckligare , lite mer närvarande i alltet.
Ett nytt äventyr randas. Att vara med mig själv. Förstå vem jag egentligen är. Utanför sociala roller och konstruktioner. Det är lite som att börja gå igen. De där vingliga benen i ettårsåldern- där jag drattade på ändan om och om igen. Tills jag hittade balansen och kunde gå, springa, hoppa och hjula.
Så med vingliga ben kliver jag ner i kanoten – som guppar friskt mitt ute på oceanen. Och här börjar nästa kapitel i livsäventyret. Att lösa livsmysteriet människan och livet självt
I 27 år har mitt liv präglats till största delen av föräldraskapet. Att vårda och relatera, lära och läras av nästa generation. Att se dem utvecklas från sina första andetag utanför min kropp - till deras idag unga vuxna liv och funderingar. Att vara förälder är verkligen mitt livs största äventyr, kanske näst min egen resa i livet, förresten. Att fått förmånen att vara så nära ungt liv är verkligen en gåva av livets själv. Barn är ju söner och döttrar av livets längtan efter sig självt , som Kahil Gibran skaldade så vackert och vist i Profeten.
Genom mina barn har jag fått lära mig så mycket om livets vidunderligheter, kärlek ,smärta, längtan, saknad, rädsla ,glädje och visdom. Att ånyo få upptäcka äventyret i skogen eller promenaden till dagis. Att börja skolan. Att bli kär. Att vinna och förlora. Att övervinna sorger och smärtor. Att resa ut i världen. Att hitta hem när man varit vilse en stund.
Nu är en del av mitt föräldraskap över. Att vara den sociala kompassen för barnen. Nu får de själva bli sjömän- tills havet ger dem frihet som Leo Cohen sjöng i Suzanne. Nu får jag vara min egna livskompass.
För nu mönstrar jag av det sociala skeppet och äntrar den universella kanoten. Den som är närmare havet självt. Lite bräckligare , lite mer närvarande i alltet.
Ett nytt äventyr randas. Att vara med mig själv. Förstå vem jag egentligen är. Utanför sociala roller och konstruktioner. Det är lite som att börja gå igen. De där vingliga benen i ettårsåldern- där jag drattade på ändan om och om igen. Tills jag hittade balansen och kunde gå, springa, hoppa och hjula.
Så med vingliga ben kliver jag ner i kanoten – som guppar friskt mitt ute på oceanen. Och här börjar nästa kapitel i livsäventyret. Att lösa livsmysteriet människan och livet självt
RSS Feed
