Ikväll börjar den igen! Downtown Abbey! När TV är som bäst. När brittiskt kostymdrama är som bäst! Med en Maggie Smith i sitt livs form- levererandes giftigheter som kan pryda vilken T - shirt som helst.
Denna överklasskvinnas höjda ögonbryn som räcker för att tillintetgöra vilken tjänare eller lord som helst. Dumhet, slarv eller eget livsuttryck göre sig icke i denna högbornes dams närhet.
Jag frossar i det. Tidstrogenheten, Kläderna :Det utsökta skådespeleriet ner till minsta biroll
Njuter och skrattar förtjust åt Maggie Smiths vasshet. När det är på film.
I verkligheten gör det mig förstämd när människor tar chansen att tillrättvisa andra- i deras ögon – lägre stående personer. Med hög röst och gärna inför publik chikanera en oskyldig servitris. Eller sjuksköterska eller förare av något slag.
Jag tycker självklart att man skall kunna ge konstruktiv kritik för utvecklingen skull. Men inför publik? Och med vilken rätt? Att maten inte föll mig på läppen? Att spårvagnen inte kom i min rätta tid? Att jag inte får förtur i väntrummet?
Jag känner att detta behov att göra sig viktig på andras bekostnad förmodligen härrör i en stor osäkerhet på det egna värde. Eller snarare en stor visshet att man inte har det rätta värdet med sig. Inom sig. Och därför behöver blåsa upp sig på någon annans bekostnad. Gärna någon som inte har mandat att bita ifrån. Det är ju säkrast så.
Så verklighetens elaka tant får mig att må dåligt. Men TVs bad lady nr 1 får mig att njuta….. ja, jag får nog grunna på detta dubbelmoraliska uttryck som finns i mig.
För inte vill jag väl vara en överklassbitch – men vågar inte- utan kanalisera detta via Maggie Smith????
Nej, så får det inte vara!
bestämmer
Lilla My
sig för J
Denna överklasskvinnas höjda ögonbryn som räcker för att tillintetgöra vilken tjänare eller lord som helst. Dumhet, slarv eller eget livsuttryck göre sig icke i denna högbornes dams närhet.
Jag frossar i det. Tidstrogenheten, Kläderna :Det utsökta skådespeleriet ner till minsta biroll
Njuter och skrattar förtjust åt Maggie Smiths vasshet. När det är på film.
I verkligheten gör det mig förstämd när människor tar chansen att tillrättvisa andra- i deras ögon – lägre stående personer. Med hög röst och gärna inför publik chikanera en oskyldig servitris. Eller sjuksköterska eller förare av något slag.
Jag tycker självklart att man skall kunna ge konstruktiv kritik för utvecklingen skull. Men inför publik? Och med vilken rätt? Att maten inte föll mig på läppen? Att spårvagnen inte kom i min rätta tid? Att jag inte får förtur i väntrummet?
Jag känner att detta behov att göra sig viktig på andras bekostnad förmodligen härrör i en stor osäkerhet på det egna värde. Eller snarare en stor visshet att man inte har det rätta värdet med sig. Inom sig. Och därför behöver blåsa upp sig på någon annans bekostnad. Gärna någon som inte har mandat att bita ifrån. Det är ju säkrast så.
Så verklighetens elaka tant får mig att må dåligt. Men TVs bad lady nr 1 får mig att njuta….. ja, jag får nog grunna på detta dubbelmoraliska uttryck som finns i mig.
För inte vill jag väl vara en överklassbitch – men vågar inte- utan kanalisera detta via Maggie Smith????
Nej, så får det inte vara!
bestämmer
Lilla My
sig för J
RSS Feed
