Jag gnolar textraden tillsammans med Cornelis när han sjunger En fattig trubadur; Du kan ingenting ta med dig dit du går- alla dina slantar små vad hjälper det dig då…
Vi samlar pengar på bank och bostadsrätter, båtar, bilar och ting. Vi samlar pensionspoäng., gillanden och bekräftelser dagarna i ända.
Men dit du är på väg- ditt livs sista ändhållplats- där är din karriär, dina arbetsprestationer, tjusiga yta och pengar väldigt lite värda. Åtminstone enligt dem som faktiskt legat där den där sista dagen i livet. Jag tror det vore klokt att lyssna in vad de säger när det verkligen gäller.
Och de t de säger är; Det viktigaste är din upplevelse om du levt i sanning med dig själv och din dröm. Vågat leva. Eller åtminstone insett att du inte vågat leva fullt ut ännu.
Det är den upplevelsen du tar med dig dit du går, tänker jag också. Genom himlens portar- eller till de oändligt sälla markerna.
Vem var jag när jag hade chansen att leva?
Är man cyniskt lagd så kanske man tänker att det är just det som alltid görs- det är den egentliga sanningen om ens liv. Det är faktiskt där du lägger din tid, kraft och energi och närvaro på som är ditt liv.
Den du är. Den du blivit.
Om du skapat jordmån för din livsdröm att frodas eller om du låtit drömmen din vissnat.
Och blivit;
En karriärist. En dumbom som låter sig luras. En fegis som viker ner sig. Trygghetsnarkoman eller ständigt på flykt från närhet.
En som säger sig inte ha råd att gå ner i tid fastän inkomsten passerat både 30 och 35 tusen i månaden…
Eller kanske är du en människa som försöker leva och lära av fel och misstag. Justerar kursen. Hålla balansen Lär om lära nytt. Igen och omigen. Ramlat och rest dig upp igen. Vetat lite mera om dig själv och vart du är på väg att bli.
Men det sistnämnda lär bara inträffa om du vågar se lite djupare in i dig själv. Med idel jobbiga frågor att svara på alldeles själv.
Varför sa jag Ja till den befordringen- fast den tar tid från dem jag sa mig älska?
Varför fortsätter jag leva i en relation som aldrig når dit jag vill?- är jag mer rädd för ensamhet än leva på en lögn?
Vilka rädslor styr mitt liv? Och när gav jag dem rodret över min livstid?
Vi har skapt en tid där prestation och yta betyder mycket arbete i timmar och energi.
Trots att vi nu egentligen har råd att leva- och inte bara överleva- så tycks det mig som vi ändå pausar det viktigaste. Vi samlar prestationer och poäng på allt större högar för att nå något, någon, någonting annat. Än det som faktiskt är här och nu.
Tänk om vi skulle börja vår morgon vid första koppen kaffe, med att ställa oss frågan;
Om detta är min allra sista dag i livet mitt- hur skulle jag då vilja att den blev?
Vi samlar pengar på bank och bostadsrätter, båtar, bilar och ting. Vi samlar pensionspoäng., gillanden och bekräftelser dagarna i ända.
Men dit du är på väg- ditt livs sista ändhållplats- där är din karriär, dina arbetsprestationer, tjusiga yta och pengar väldigt lite värda. Åtminstone enligt dem som faktiskt legat där den där sista dagen i livet. Jag tror det vore klokt att lyssna in vad de säger när det verkligen gäller.
Och de t de säger är; Det viktigaste är din upplevelse om du levt i sanning med dig själv och din dröm. Vågat leva. Eller åtminstone insett att du inte vågat leva fullt ut ännu.
Det är den upplevelsen du tar med dig dit du går, tänker jag också. Genom himlens portar- eller till de oändligt sälla markerna.
Vem var jag när jag hade chansen att leva?
Är man cyniskt lagd så kanske man tänker att det är just det som alltid görs- det är den egentliga sanningen om ens liv. Det är faktiskt där du lägger din tid, kraft och energi och närvaro på som är ditt liv.
Den du är. Den du blivit.
Om du skapat jordmån för din livsdröm att frodas eller om du låtit drömmen din vissnat.
Och blivit;
En karriärist. En dumbom som låter sig luras. En fegis som viker ner sig. Trygghetsnarkoman eller ständigt på flykt från närhet.
En som säger sig inte ha råd att gå ner i tid fastän inkomsten passerat både 30 och 35 tusen i månaden…
Eller kanske är du en människa som försöker leva och lära av fel och misstag. Justerar kursen. Hålla balansen Lär om lära nytt. Igen och omigen. Ramlat och rest dig upp igen. Vetat lite mera om dig själv och vart du är på väg att bli.
Men det sistnämnda lär bara inträffa om du vågar se lite djupare in i dig själv. Med idel jobbiga frågor att svara på alldeles själv.
Varför sa jag Ja till den befordringen- fast den tar tid från dem jag sa mig älska?
Varför fortsätter jag leva i en relation som aldrig når dit jag vill?- är jag mer rädd för ensamhet än leva på en lögn?
Vilka rädslor styr mitt liv? Och när gav jag dem rodret över min livstid?
Vi har skapt en tid där prestation och yta betyder mycket arbete i timmar och energi.
Trots att vi nu egentligen har råd att leva- och inte bara överleva- så tycks det mig som vi ändå pausar det viktigaste. Vi samlar prestationer och poäng på allt större högar för att nå något, någon, någonting annat. Än det som faktiskt är här och nu.
Tänk om vi skulle börja vår morgon vid första koppen kaffe, med att ställa oss frågan;
Om detta är min allra sista dag i livet mitt- hur skulle jag då vilja att den blev?
RSS Feed
