Jag tillhör den skara människor som tror sig kunna rädda världen – det kan låta heroisk, naivt eller förmätet. Eller alla tre på en gång. Men jag här alltid känt väldigt starkt inför detta att jorden och mänskligheten på något vis behöver räddas, typ från sig själv….antar jag.
Just nu grunnar jag på vilket egentligt miljöhot vi utgör-genom vårt leverne. Jag tror egentligen att det största hotet är det vi gör gentemot oss själva- att i närvara i våra beslut och handlingar. Det är åtminstone så jag uppfattar många av tidens människor och livsval och attityder. Som frånvarande och främmande inför sig själva- de är liksom inte hemma i sig själva. Det känns så tomt!
Det tycks mig som om indianernas sjugenerationstänk är helt ute. Ett särskilt sorts tänkande som låg till grund för varje enskilt val och beslut- hur kommer mitt beslut påverka de kommande sju generationernas liv och förutsättningar? Ett tänkande som behövde hämtas inifrån och medvetet.
Ett tänkande som sorgligt nog verkar var passé- ett glömt kapitel i mänsklighetens historia som vi skriver på just nu.
Att vi människor skulle kunna förstöra jorden och kosmos är nog däremot att göra oss lite större än vad vi faktiskt är. För allt som behövs är en ryckning på ena jordens axel- så är vi väck och glömda. Visst kan vi orsaka stor skada och förödelse med våra vapen, våra förgiftande kemikalier och en slags otacksamhet över att få finnas till. Men jorden och kosmos har ett litet annat tidsperspektiv än vårt. Jorden och kosmos har nämligen så oändligt mycket mera tid på sig. Så vad betyder vi för jorden? Just nu? En irriterande klåda? Ett parasitdjur på jordskorpan?
En axelryckning- och vi är inte längre. Är det så vi vill ha vår relation till jorden?
Så vem och vad ska jag då rädda? Jorden kommer klara sig bra utan mig. Vad sägs om mänskligheten, då? Vill gärna tro att jag kan spela en roll där….åtminstone som en fjärilseffekt eller som den hundrande apan…Nja, känns lite osäkert kort att satsa på.
Jag får nog helt enkelt rädda mig själv- en nog så grannlaga uppgift! Väl värd att tas på allvar!
En utmaning som kräver sin kvinna – och all mänsklighet jag kan uppbringa!
Just nu grunnar jag på vilket egentligt miljöhot vi utgör-genom vårt leverne. Jag tror egentligen att det största hotet är det vi gör gentemot oss själva- att i närvara i våra beslut och handlingar. Det är åtminstone så jag uppfattar många av tidens människor och livsval och attityder. Som frånvarande och främmande inför sig själva- de är liksom inte hemma i sig själva. Det känns så tomt!
Det tycks mig som om indianernas sjugenerationstänk är helt ute. Ett särskilt sorts tänkande som låg till grund för varje enskilt val och beslut- hur kommer mitt beslut påverka de kommande sju generationernas liv och förutsättningar? Ett tänkande som behövde hämtas inifrån och medvetet.
Ett tänkande som sorgligt nog verkar var passé- ett glömt kapitel i mänsklighetens historia som vi skriver på just nu.
Att vi människor skulle kunna förstöra jorden och kosmos är nog däremot att göra oss lite större än vad vi faktiskt är. För allt som behövs är en ryckning på ena jordens axel- så är vi väck och glömda. Visst kan vi orsaka stor skada och förödelse med våra vapen, våra förgiftande kemikalier och en slags otacksamhet över att få finnas till. Men jorden och kosmos har ett litet annat tidsperspektiv än vårt. Jorden och kosmos har nämligen så oändligt mycket mera tid på sig. Så vad betyder vi för jorden? Just nu? En irriterande klåda? Ett parasitdjur på jordskorpan?
En axelryckning- och vi är inte längre. Är det så vi vill ha vår relation till jorden?
Så vem och vad ska jag då rädda? Jorden kommer klara sig bra utan mig. Vad sägs om mänskligheten, då? Vill gärna tro att jag kan spela en roll där….åtminstone som en fjärilseffekt eller som den hundrande apan…Nja, känns lite osäkert kort att satsa på.
Jag får nog helt enkelt rädda mig själv- en nog så grannlaga uppgift! Väl värd att tas på allvar!
En utmaning som kräver sin kvinna – och all mänsklighet jag kan uppbringa!
RSS Feed
