Det har varit en märklig dag idag. Fylld av det som är livet i alla dess skepnader. Jag åkte med spårvagnen ut till Angered och sedan buss till Lövgärdet. Det regnade och blåste så där höstruggigt. Träden glödde i det gråa. I orange, gult, grönt och rött sprakade de längs bussfärden.
Kliver av och mötet börjar. Då får vi veta att kyrkan skall – helst nu- bli hem för ensamkommande barn. Och kyrkan söker lokal att ha sin barnverksamhet. Vi röjer snabbt ur ett rum och de flyttar in. Och ett gott samtal om samverkan startar.
De ensamkommande barnen kan en annan organisation vara med och ta hand om. De vill vara hos oss och spela teater och ha sagostunder. En riktig och viktig mötesplats tr sin form. På busshållplatsen står jag i regnet och fotar de vackraste träd mot gråa himmelen och miljonprogrammets slitna fasader.
Jag närmar mig hem då jag får ett samtal och får veta om tragedin i Trollhättan. En ung man har huggit ihjäl ett barn och lärare. Det kändes som om det sjuka våldsfixerade USA plötsligt flyttat in hit. Hem till oss i Sverige. Vad är det som händer? Det är som en mycket illaluktande varböld har spruckit upp och sprider sitt infekterade var i mitt land, i min vardag. I mitt liv.
Jag känner sorg och vanmakt.
Då spricker den grå himmelen upp. Solen skiner på trädtopparna och plötsligt sr jag att jag är i en gyllene höstsal. Så vackert och evigt.
Så mycket liv en dag kan innehålla. Sorg, ilska, vanmakt- skönhet och kärlek och vänskap. Så kom Livet nära mig under en dag. I dag.
RSS Feed
