Det skrivs mycket fina ord idag. Styrdokument, värdegrunder, budskapsplattformar, målvisioner. Och verksamhetsplaner- inte minst.
Åtminstone inom den sociala sfär jag befinner mig inom. Den som handlar om människor. Om trygghet, livschanser, rättvisa och egenmakt.
När jag läser min egen organisations framtidsprogram blir jag stolt. Så mycken klokhet, omtanke och medmänsklighet det ryms på varje sida.
Det som knyter sig i magen på mig är DISKREPANSEN – alltså, skillnaden mellan det som sägs. Och det som faktisk görs.
För aldrig har den varit större, tycks det mig. För glappet mellan det fina ordet och den handlingen som egentligen inte blev av. Eller hafsades, slarvades igenom av tidsbrist och stress.. Mellan den tid som blev över mellan alla möten.
Jag vet inte om dagens chefer faktiskt tror de blir åtlydda i sina goda uppdragsorder- eller om de inte hinner kolla av. Eller faktiskt skiter i det- för något är väldigt ruttet i arbetslivet- på många platser idag.Tycker jag mig se och förstå.
För på den enskilde tjänstemannens disk växer högarna av allt som ska göras. Helst igår. Med hög kvalité. I stor mängd.
Med allt färre ute i verklighetens möte med barnet, den sjuke, den behövande- så känns det ibland som om vi kompenserar våra ickegörande, ickehinnanden, nedprioriterade- med ännu finare ord. Så att det liksom inte skall märkas att ingenting blir egentligen gjort. Enligt verksamhetsplanen.
Varför har det blivit så i alltfler sammanhang?
Jag tänker att det till delar beror på att vi tagit bort kriteriet erfarenhet av verkligheten när det tillsätts nya chefer. Det blir liksom oftare och oftare de med många akademiska poäng och en gedigen teoretisk kunskap som får chefsposterna.
De som är just duktiga på ord och bild- men inte har så gedigen kunskap av att arbetslivet och verkligheten – det är att lära sig hantera avvikelserna från den där planen som är just det. En plan. Inte den faktiska verkligheten. Den som smakar luktar och bits.
Och när diskrepansen mellan det som sägs och det som faktiskt görs- då glider också människors verklighetsuppfattning isär. Och skapar split och ovilja. Missförstånd.
När akuten stängs för de akut sjuka en helt vanlig vardag- för att det inte finns tillräckligt med kompetent personal på plats- så är det en ledningsfråga. Och en tillitskris.
När personalen på förskolor tvingas välja bord den utvecklande leken och samtalet med barnet för dokumentation av det som inte gjorts- så skapas en falskhet och otrygghet mellan alla berörda parter.
När man på möten pratar om behovet av långsiktig närvaro- men inte hinner kissa mellan mötena- så skapas en låtsasvärld av bubbelord
Där är alldeles för många av oss i dag.
I en värld som egentligen inte finns.
Inte konstigt att ångesten och meningslösheten följer oss – växer inom och över oss.Gör oss sönderstressade och sömnlösa. Kickberoende. Och kanske levande döda inom en snar snar framtid…
För det är något väldigt ruttet i Arbetslivet Sverige 2016.
Åtminstone inom den sociala sfär jag befinner mig inom. Den som handlar om människor. Om trygghet, livschanser, rättvisa och egenmakt.
När jag läser min egen organisations framtidsprogram blir jag stolt. Så mycken klokhet, omtanke och medmänsklighet det ryms på varje sida.
Det som knyter sig i magen på mig är DISKREPANSEN – alltså, skillnaden mellan det som sägs. Och det som faktisk görs.
För aldrig har den varit större, tycks det mig. För glappet mellan det fina ordet och den handlingen som egentligen inte blev av. Eller hafsades, slarvades igenom av tidsbrist och stress.. Mellan den tid som blev över mellan alla möten.
Jag vet inte om dagens chefer faktiskt tror de blir åtlydda i sina goda uppdragsorder- eller om de inte hinner kolla av. Eller faktiskt skiter i det- för något är väldigt ruttet i arbetslivet- på många platser idag.Tycker jag mig se och förstå.
För på den enskilde tjänstemannens disk växer högarna av allt som ska göras. Helst igår. Med hög kvalité. I stor mängd.
Med allt färre ute i verklighetens möte med barnet, den sjuke, den behövande- så känns det ibland som om vi kompenserar våra ickegörande, ickehinnanden, nedprioriterade- med ännu finare ord. Så att det liksom inte skall märkas att ingenting blir egentligen gjort. Enligt verksamhetsplanen.
Varför har det blivit så i alltfler sammanhang?
Jag tänker att det till delar beror på att vi tagit bort kriteriet erfarenhet av verkligheten när det tillsätts nya chefer. Det blir liksom oftare och oftare de med många akademiska poäng och en gedigen teoretisk kunskap som får chefsposterna.
De som är just duktiga på ord och bild- men inte har så gedigen kunskap av att arbetslivet och verkligheten – det är att lära sig hantera avvikelserna från den där planen som är just det. En plan. Inte den faktiska verkligheten. Den som smakar luktar och bits.
Och när diskrepansen mellan det som sägs och det som faktiskt görs- då glider också människors verklighetsuppfattning isär. Och skapar split och ovilja. Missförstånd.
När akuten stängs för de akut sjuka en helt vanlig vardag- för att det inte finns tillräckligt med kompetent personal på plats- så är det en ledningsfråga. Och en tillitskris.
När personalen på förskolor tvingas välja bord den utvecklande leken och samtalet med barnet för dokumentation av det som inte gjorts- så skapas en falskhet och otrygghet mellan alla berörda parter.
När man på möten pratar om behovet av långsiktig närvaro- men inte hinner kissa mellan mötena- så skapas en låtsasvärld av bubbelord
Där är alldeles för många av oss i dag.
I en värld som egentligen inte finns.
Inte konstigt att ångesten och meningslösheten följer oss – växer inom och över oss.Gör oss sönderstressade och sömnlösa. Kickberoende. Och kanske levande döda inom en snar snar framtid…
För det är något väldigt ruttet i Arbetslivet Sverige 2016.
RSS Feed
