Hur i helvete kan någon vilja göra om det här? Jag hörde min röst skrika ut orden i panik och smärta. Ut i det vita rummet på förlossningsavdelningen. Barnet i mig var på väg ut. Det slet i min kropp, Det kändes som om kroppen höll på rivas isär. En smärta som målmedvetet tog min kropp i besinning. Vad jag tyckte verkade inte relevant. Något starkare än jag tog över kommandot. Livet gick sin gilla gång. Den gången som bestämts sedan urminnes tider. Jag bet i min mans hand. Den började blöda- men jag kunde inte bry mig. Inte om honom. Inte just nu. Hörde knappt hans valhänta ord. Om vårt kassettband med musik som vårt barn skulle födas in ti. De räckte inte till i den här stunden. Just nu fanns bara här och nu. Och det gjorde så in i helvete ont.
Likaså barnmorskans ord om andas kändes malplacerade och tjatiga i min smärtupplevelsen med livet. Vadå andas? Jag är utom mig själv. Inkapslad i smärta. Det sliter och drar i min kropp.
Bra! Krysta nu ropar barnmorskan. Jag krystar. Eller rättare sagt kroppen gör det den ska, Den pressar ut ett barn i världen genom min vagina. Det gör obeskrivligt ont. Men nu är smärtan fokuserad Den är snart i mål Barnets huvud syns mellan mina lår, kommer ut ur min njutningsöppning.
Där är huvudet ute och strax glider barnets kropp ur mig.
Där i barnmorskans händer dinglar ett liv. Jag börjar gråta. Av lyckan för detta mirakel, Gråten bara fortsätter komma ur mig . Lyckotårar är en märklig känsla Den känslan har jag aldrig fyllts av tidigare,
Mannen som nu blivit far klipper av mitt och barnets livsträng. Vårt synliga symbiosband. Vårt blodsband. Jag känner mig så hel l som jag aldrig någonsin känt mig Så fullbordad.
Jag får barnet till mig i min famn vid mina svällande bröst. Då känner jag det. Doften av mjölk och honung komma från det lilla livet, Mjölk och honung. Nu fattar jag det. Jag snusar in doften och kysser det lilla huvudet. Och jag blir aldrig mer samma människa som jag tidigare varit.Jag är en människa som förnimmer mjölk och honung. Och liv.
Likaså barnmorskans ord om andas kändes malplacerade och tjatiga i min smärtupplevelsen med livet. Vadå andas? Jag är utom mig själv. Inkapslad i smärta. Det sliter och drar i min kropp.
Bra! Krysta nu ropar barnmorskan. Jag krystar. Eller rättare sagt kroppen gör det den ska, Den pressar ut ett barn i världen genom min vagina. Det gör obeskrivligt ont. Men nu är smärtan fokuserad Den är snart i mål Barnets huvud syns mellan mina lår, kommer ut ur min njutningsöppning.
Där är huvudet ute och strax glider barnets kropp ur mig.
Där i barnmorskans händer dinglar ett liv. Jag börjar gråta. Av lyckan för detta mirakel, Gråten bara fortsätter komma ur mig . Lyckotårar är en märklig känsla Den känslan har jag aldrig fyllts av tidigare,
Mannen som nu blivit far klipper av mitt och barnets livsträng. Vårt synliga symbiosband. Vårt blodsband. Jag känner mig så hel l som jag aldrig någonsin känt mig Så fullbordad.
Jag får barnet till mig i min famn vid mina svällande bröst. Då känner jag det. Doften av mjölk och honung komma från det lilla livet, Mjölk och honung. Nu fattar jag det. Jag snusar in doften och kysser det lilla huvudet. Och jag blir aldrig mer samma människa som jag tidigare varit.Jag är en människa som förnimmer mjölk och honung. Och liv.
RSS Feed