Här är en skärva:
En afrosvensk kvinna vid namn Daisy Kintu har skrivit om avsaknaden av makeup för svarta- och hennes upplevelse att inte räknas . Hon skriver; ”Det här handlar i slutändan inte bara om smink. Våra hudtoner är inte bara frånvarande på sminkhyllorna utan även i resten av samhället”
En korrekt analys, tänker jag- så varför börja med sminket? Finns det inte andra saker att kämpa för- än att få shoppa smink för att duga? Att få lyxa sig som ett objekt bland andra objekt- är det inte en märklig omväg till frihet och jämlikhet? Att arbeta för att vi alla ska få finnas som vi är- oavsett kön, hudfärg,klass,religion, storlek eller dysfunktionalitet? En intersektionell analys av ojämlikhet och utanförskap –kan det vara något att grunna på Daisy, undrar jag. Eller – varför inte börja arbeta med att kränga det viktiga sminket om det är det som verkligen intresserar dig?
Slut på denna min ondgörelse- frågan är väl om den gör världen till ett bättre ställe att vistas på.....