Jag har läst böcker större delen av mitt liv. Från barnboken ABC-resan, där man kunde lägga en tand hos tuppen som blev till en tvåkrona på morgonen efter. Via Pippi Långstrump och de lekar hon kom på som vi barn lekte allihopa, sakletareleken, intestötagolv, hittapånyaord, skeppsbrutna på en öde ö- utan snus försmäktade vi, naturligtvis. Och den som kunde finna en riktig guldklimp!!!
Och så reste jag vidare på skattjakter på mystiska hedarna och gamla fyrar med Femgänget. Kitty och flygvärdinnan Vicki Barr, som både fick resa jorden runt OCH lösa mysterier. Så då ville jag också bli flygvärdinna på skattjakter och jaga bovar på exotiska platser när jag blev stor. Det blev jag ju också på mitt sätt och vis.
Jag läste och slukade böcker en masse. Jag blev kär, arg, sorgsen i mina bokresor.
Jag minns hur håret rest sig på mina armar, hur jag tjuvkikat på slutet- för att jag inte kunnat hålla tillbaka min nyfikenhet Hur ursinnigt förbannad jag varit på de orättvisor jag mött i Vredens druvor.
Intrycken och minnen från böckerna har varit en del av min egen livsresa. Böckerna har varit mina vänner. Mina allra bästa vänner, när jag känt mig ensam i världen runt omkring mig.
För några år sedan träffade jag några andra kvinnor som jag bildade en och sedan en till bokcirkel med. Vi började med Strändernas svall- som jag mest kommer ihåg för dess ingående beskrivning av ett skägg. Vi levde och läste bok efter bok.
Efter några ord började vi resa i den yttre verkligheten också. Vi letade upp alla mordplatser i Änglar och demoner i Rom. Vi hittade roslinjen i Paris. Vi letade efter kvarteren i Vindens skugga i Barcelona. Vi tjuvåkte på spårvagnen i Budapest och klarade oss tack vare vår höga ålder….många rolig skratt och delade intimiteter, blev det på resorna i Europa.
Böckerna levde med oss och vi levde med dem.
Men för ett par år sedan fylldes jag av en känsla av been there- donet hat, när jag läste.
Jag fick ingen gåshud längre och jag slutade tjuvkika på slutet….En saknad och sorg kom över mig. Mina vänner böckerna var nu som ytliga bekanta- kul en liten stund. Men de grep inte an. Jag kunde inte hålla kvar mitt intresse. Det blev som en fest man lämnar tidigt. För att jag inte hörde till böckernas värld längre.
Visst kunde det vara det mysigt att ligga på en strand, höra strandsorlet runt mig och läsa en spännande deckare- fram tills jag kom på att jag läste om bestialiska mord i Stockholm, liggandes på en ljuvlig liten strand i Balí på Kreta. Jag var inte närvarande ett enda dugg i det fantastiska som fanns mitt framför näsan på mig.!
Jag började längta efter skapa själv, forma ord och bilder. Resa på egen hand i mina tankar. Titta efter där jag verkligen var.
Ord och bilder är fantastiska. Nu skapar jag dem, byter plats på dem. Hör hur de låter.
Jag ser med ögon som vill se det vackra och finurliga i min värld.
Jag läste andras fantastiska skapelser. Nu skapar jag själv. Det kanske inte är fantastiskt för andra människor- men det är det för mig.
Och så reste jag vidare på skattjakter på mystiska hedarna och gamla fyrar med Femgänget. Kitty och flygvärdinnan Vicki Barr, som både fick resa jorden runt OCH lösa mysterier. Så då ville jag också bli flygvärdinna på skattjakter och jaga bovar på exotiska platser när jag blev stor. Det blev jag ju också på mitt sätt och vis.
Jag läste och slukade böcker en masse. Jag blev kär, arg, sorgsen i mina bokresor.
Jag minns hur håret rest sig på mina armar, hur jag tjuvkikat på slutet- för att jag inte kunnat hålla tillbaka min nyfikenhet Hur ursinnigt förbannad jag varit på de orättvisor jag mött i Vredens druvor.
Intrycken och minnen från böckerna har varit en del av min egen livsresa. Böckerna har varit mina vänner. Mina allra bästa vänner, när jag känt mig ensam i världen runt omkring mig.
För några år sedan träffade jag några andra kvinnor som jag bildade en och sedan en till bokcirkel med. Vi började med Strändernas svall- som jag mest kommer ihåg för dess ingående beskrivning av ett skägg. Vi levde och läste bok efter bok.
Efter några ord började vi resa i den yttre verkligheten också. Vi letade upp alla mordplatser i Änglar och demoner i Rom. Vi hittade roslinjen i Paris. Vi letade efter kvarteren i Vindens skugga i Barcelona. Vi tjuvåkte på spårvagnen i Budapest och klarade oss tack vare vår höga ålder….många rolig skratt och delade intimiteter, blev det på resorna i Europa.
Böckerna levde med oss och vi levde med dem.
Men för ett par år sedan fylldes jag av en känsla av been there- donet hat, när jag läste.
Jag fick ingen gåshud längre och jag slutade tjuvkika på slutet….En saknad och sorg kom över mig. Mina vänner böckerna var nu som ytliga bekanta- kul en liten stund. Men de grep inte an. Jag kunde inte hålla kvar mitt intresse. Det blev som en fest man lämnar tidigt. För att jag inte hörde till böckernas värld längre.
Visst kunde det vara det mysigt att ligga på en strand, höra strandsorlet runt mig och läsa en spännande deckare- fram tills jag kom på att jag läste om bestialiska mord i Stockholm, liggandes på en ljuvlig liten strand i Balí på Kreta. Jag var inte närvarande ett enda dugg i det fantastiska som fanns mitt framför näsan på mig.!
Jag började längta efter skapa själv, forma ord och bilder. Resa på egen hand i mina tankar. Titta efter där jag verkligen var.
Ord och bilder är fantastiska. Nu skapar jag dem, byter plats på dem. Hör hur de låter.
Jag ser med ögon som vill se det vackra och finurliga i min värld.
Jag läste andras fantastiska skapelser. Nu skapar jag själv. Det kanske inte är fantastiskt för andra människor- men det är det för mig.
RSS Feed
