Jag håller på att skriva en saga. En saga om livet. Om vad som gått förlorat i vår värld och tid. Inom många av oss. Och hur vi kanske kan få tillbaka det. Meningen med livet. Att må bra över tid..
Sagan handlar om två barn på en resa där de liksom i våra liv får med sig erfarenheter , ledtrådar och verktyg för att ta makten och rätten över sina liv.
Hur länge sedan var det du var så där bara glad? En glädje över livet- utan en rädsla att den skall gå förlorad.
Jag ser så mycket rädsla i världen och även i mitt egna liv bakåt. Rädslan att förlora. Mina barn, mitt liv som fysisk varelse, mitt jobb, man och vänner. Man kan också vara rädd att tappa kontrollen, anseendet, hoppet. Bli alldeles vilse i pannkakan. Bli helt osedd av sin samtid.
Förresten- när jag tänker efter, jag har i mina ensamma stunder aldrig känt mig helt ensam och osedd. Snare mer sedd än någonsin ute på livets scen och i dagens agenda.
Kan jag bara vara sedd i ensamhet? På riktigt sedd? Något att grunna vidare på i en annan blogg!
Men tillbaka till min första tråd-
Hur behåller jag mina kärlekar utan att äga sönder andras människors rätt att leva sina liv? Älska med varenda por i kroppen- inte så där svalt i teorin och kallt i verkligheten. Utan verkligen med livet som insats- i trygg förvissning att jag ingenting förlorar- mer än en stund här och där för att få lite spänning i tillvaron?
Jag skriver på en saga för att förstå mera om hur det skall kunna gå till. För att jag vill älska utan rädsla. Skratta med och inte åt. Vara i sanning och frid innerst inne- även när det blåser hårt och trycket på mig tycks öka. Kan jag lära mig reglera livets tryck? Skapa det själv som en ingrediens för komma till skott och nå lärandet?
Jag känner att det kommer gå att lära sig detta! Lära mig spela livets spel, fånga dagen och ingentinget. Växa lite i taget. Vila och sedan växa lite till.
Älska lite mera- och inte hotas eller bli arg på att andra människor vill helt andra saker än jag vill. Detta är bekymmersamt för mig. Jag tycker nämligen alldeles självförträffligt att jag kommit på så bra lekar jag gärna vill dela med andra.
Och många vill hellre leka sina lekar- även om jag befarar att de är i full färd med upprepa misstag och sorger.
Men det är väl deras lek. Att leka färdigt sin plåga tills lärdomen de behöver har satt sig.
Men det är påfrestande att se på när utbrytningen är nära- se en medmänniska frivilligt vända tillbaka till råttfällan i sitt liv igen.
Med min saga vill jag berätta det för dem. Att de inte behöver inte vara i råttfällan för evigt.
Det finns andra spel att spela, andra sagor att leva sig in i. Och med helt andra sorts slut.
Sagan handlar om två barn på en resa där de liksom i våra liv får med sig erfarenheter , ledtrådar och verktyg för att ta makten och rätten över sina liv.
Hur länge sedan var det du var så där bara glad? En glädje över livet- utan en rädsla att den skall gå förlorad.
Jag ser så mycket rädsla i världen och även i mitt egna liv bakåt. Rädslan att förlora. Mina barn, mitt liv som fysisk varelse, mitt jobb, man och vänner. Man kan också vara rädd att tappa kontrollen, anseendet, hoppet. Bli alldeles vilse i pannkakan. Bli helt osedd av sin samtid.
Förresten- när jag tänker efter, jag har i mina ensamma stunder aldrig känt mig helt ensam och osedd. Snare mer sedd än någonsin ute på livets scen och i dagens agenda.
Kan jag bara vara sedd i ensamhet? På riktigt sedd? Något att grunna vidare på i en annan blogg!
Men tillbaka till min första tråd-
Hur behåller jag mina kärlekar utan att äga sönder andras människors rätt att leva sina liv? Älska med varenda por i kroppen- inte så där svalt i teorin och kallt i verkligheten. Utan verkligen med livet som insats- i trygg förvissning att jag ingenting förlorar- mer än en stund här och där för att få lite spänning i tillvaron?
Jag skriver på en saga för att förstå mera om hur det skall kunna gå till. För att jag vill älska utan rädsla. Skratta med och inte åt. Vara i sanning och frid innerst inne- även när det blåser hårt och trycket på mig tycks öka. Kan jag lära mig reglera livets tryck? Skapa det själv som en ingrediens för komma till skott och nå lärandet?
Jag känner att det kommer gå att lära sig detta! Lära mig spela livets spel, fånga dagen och ingentinget. Växa lite i taget. Vila och sedan växa lite till.
Älska lite mera- och inte hotas eller bli arg på att andra människor vill helt andra saker än jag vill. Detta är bekymmersamt för mig. Jag tycker nämligen alldeles självförträffligt att jag kommit på så bra lekar jag gärna vill dela med andra.
Och många vill hellre leka sina lekar- även om jag befarar att de är i full färd med upprepa misstag och sorger.
Men det är väl deras lek. Att leka färdigt sin plåga tills lärdomen de behöver har satt sig.
Men det är påfrestande att se på när utbrytningen är nära- se en medmänniska frivilligt vända tillbaka till råttfällan i sitt liv igen.
Med min saga vill jag berätta det för dem. Att de inte behöver inte vara i råttfällan för evigt.
Det finns andra spel att spela, andra sagor att leva sig in i. Och med helt andra sorts slut.
RSS Feed
