Jag såg en dokumentär om en tysk finanshaj på Kunskapskanalen häromdagen. Han hade petats från finanstoppen – och påminde starkt om en människa som träffat på Harry Potters dementorer. Han såg ut som all glädje sugits ur honom. Det är nog så på pengatoppen. Kallt och glädjelöst. Han sa att när det snurrade som bäst- så var han inte längre en del av världen. Han behövde inte oss andra längre. Dataskärmarnas siffror och dess berusning räckte.
Och som jag skrev i förra bloggen- det är ur fattigdomen omänskligheten förds. Där fokuserade jag på den materiella fattigdomen. Men det finns naturligtvis en emotionell fattigdom och en mental fattigdom också. Men alla har effekt på mänskligheten, tror jag.
Att vi lever i ett ekonomiskt och politiskt system där unga pojkar blir kanonmat och unga flickor förövas- är ett tecken på detta. En emotionell och mental fattigdom.Djupt rotad, är jag rädd för. En stark vilja kan jag känna finns att bibehålla gårdagen så att morgondagen inte får blomma ut.
Men en vackrare värld är möjlig! Nära- och inom räckhåll. Men för komma dit behöver jag städa undan lite skit. Arbetslivet- det betalda, vill säga- är en sådan slaggsamlare för mig. Jag sjunker i energi vareviga måndag. Arbetslivet är livsfientligt för mig. Det är som om jag vore omringad av mina egna dementorer- och framåt fredagen är jag totalt utsugen. Sedan får jag använda helgen till tillfrisknande och energihöjande insatser – så att jag kommer ikapp min mänsklighet och sinnlighet- och börjar se det vackra och möjliga igen
Arbetslivet gör mig sjuk- nästan lika sjuk som den tyska finanshajen. Jag är inte dödligt förälskad i siffror på en skärm- jag är förälskad i flöden och möten med människor. Jag inbillar mig ibland at jag är en bättre människa än finanshajar på grund av mitt val av passion. Men det vete fan- då skulle jag väl alltid vara glad? På riktigt!
Och som jag skrev i förra bloggen- det är ur fattigdomen omänskligheten förds. Där fokuserade jag på den materiella fattigdomen. Men det finns naturligtvis en emotionell fattigdom och en mental fattigdom också. Men alla har effekt på mänskligheten, tror jag.
Att vi lever i ett ekonomiskt och politiskt system där unga pojkar blir kanonmat och unga flickor förövas- är ett tecken på detta. En emotionell och mental fattigdom.Djupt rotad, är jag rädd för. En stark vilja kan jag känna finns att bibehålla gårdagen så att morgondagen inte får blomma ut.
Men en vackrare värld är möjlig! Nära- och inom räckhåll. Men för komma dit behöver jag städa undan lite skit. Arbetslivet- det betalda, vill säga- är en sådan slaggsamlare för mig. Jag sjunker i energi vareviga måndag. Arbetslivet är livsfientligt för mig. Det är som om jag vore omringad av mina egna dementorer- och framåt fredagen är jag totalt utsugen. Sedan får jag använda helgen till tillfrisknande och energihöjande insatser – så att jag kommer ikapp min mänsklighet och sinnlighet- och börjar se det vackra och möjliga igen
Arbetslivet gör mig sjuk- nästan lika sjuk som den tyska finanshajen. Jag är inte dödligt förälskad i siffror på en skärm- jag är förälskad i flöden och möten med människor. Jag inbillar mig ibland at jag är en bättre människa än finanshajar på grund av mitt val av passion. Men det vete fan- då skulle jag väl alltid vara glad? På riktigt!
RSS Feed
