Owe Wikström skrev för några år sedan en bok som hette "Långsamhetens lov" - en hyllning till det långsamma livet, det tysta och stilla stunderna i reflektion och betraktande.
Det är en bok jag återvänder till i mina tankar allt oftare. Då var jag en människa i rusch- och förstod inte så mycket av boken. Den väckte en sorts ilska hos mig snarare. Jag stördes på något sätt och i mitt livsbeteende.
Nu längtar jag alltmer efter det stilla stunderna och hur närvarande livet blir. Tvärtemot vad jag trodde när jag sprang som fortast- och fort sprang jag in i väggen.
Och tack och lov lider jag av sviterna än!
För när livet inte ville röra sig mera- så tvingades jag vara med mig själv-vilket jag nogsamt undvikit sedan en jobbig period i början av tonåren.
Och paradoxalt nog blev livet mer levande. Nära och livsviktigt.
Ibland tänker jag att jag är knäpp när jag fylls av en längtan efter ensamhet det när jag är med människor. Att längta hem – när det är tänkt att det ska vara roligt borta. Att få var själv eller med de allra allra närmaste.
Att få titta och tänka. Att få vrida på begreppen flera varv. Att köra etn extra gång i rondellen - innan jag bestämmer avtagsväg.
Att jag inte måste bada på samma gång som alla andra . Att inte gilla samma sak. Gilla min sak. Var ett med mig själv .
Min vidbrändhet har gjort mig överkänslig. Och jag måste vakta på mig själv när det är mycket rörelse runt mig- så att jag inte sugs in i springandets karusell. För det finns ett attraktion och lockelse att avstängt springa och springa och springa- för det är så bejakat av det kollektiva sociala . Du är Någon när du är i rörelse. Betydelsefull. Kanske avundsvärd.
När du är i stillhetens ensamhet så är du bara.
Bara vara i knappt hörbar andlöshet
Och då ser jag så mycket. Hör så mycket. Förstår så mycket.
Och då blir oftast den sociala tillvarons regelverk så absurt och livsfientligt. Som ett ökenlandskap där befruktningen inte kan ske- för livet har så svårt att spira i det obarmhärtiga.
Så många sociala ord och sammanhang som inte går ihop. Om jag verkligen lyssnar på vad det är jag egentligen säger- när jag pratar med hög röst. För allting talar -hela tiden, berättar och visar mig sanningen. Bara jag stannar till och lyssnar en stund.
I sanningen finner jag ro
Det är en bok jag återvänder till i mina tankar allt oftare. Då var jag en människa i rusch- och förstod inte så mycket av boken. Den väckte en sorts ilska hos mig snarare. Jag stördes på något sätt och i mitt livsbeteende.
Nu längtar jag alltmer efter det stilla stunderna och hur närvarande livet blir. Tvärtemot vad jag trodde när jag sprang som fortast- och fort sprang jag in i väggen.
Och tack och lov lider jag av sviterna än!
För när livet inte ville röra sig mera- så tvingades jag vara med mig själv-vilket jag nogsamt undvikit sedan en jobbig period i början av tonåren.
Och paradoxalt nog blev livet mer levande. Nära och livsviktigt.
Ibland tänker jag att jag är knäpp när jag fylls av en längtan efter ensamhet det när jag är med människor. Att längta hem – när det är tänkt att det ska vara roligt borta. Att få var själv eller med de allra allra närmaste.
Att få titta och tänka. Att få vrida på begreppen flera varv. Att köra etn extra gång i rondellen - innan jag bestämmer avtagsväg.
Att jag inte måste bada på samma gång som alla andra . Att inte gilla samma sak. Gilla min sak. Var ett med mig själv .
Min vidbrändhet har gjort mig överkänslig. Och jag måste vakta på mig själv när det är mycket rörelse runt mig- så att jag inte sugs in i springandets karusell. För det finns ett attraktion och lockelse att avstängt springa och springa och springa- för det är så bejakat av det kollektiva sociala . Du är Någon när du är i rörelse. Betydelsefull. Kanske avundsvärd.
När du är i stillhetens ensamhet så är du bara.
Bara vara i knappt hörbar andlöshet
Och då ser jag så mycket. Hör så mycket. Förstår så mycket.
Och då blir oftast den sociala tillvarons regelverk så absurt och livsfientligt. Som ett ökenlandskap där befruktningen inte kan ske- för livet har så svårt att spira i det obarmhärtiga.
Så många sociala ord och sammanhang som inte går ihop. Om jag verkligen lyssnar på vad det är jag egentligen säger- när jag pratar med hög röst. För allting talar -hela tiden, berättar och visar mig sanningen. Bara jag stannar till och lyssnar en stund.
I sanningen finner jag ro
RSS Feed
