Cancer är troligen vår tids skräck. Den slår liksom till urskillningslöst. Precis var som helst och hursomhelst. Den är mer närvarande än krigsrädsla och klimatångesten- den är så jävla personlig.
Båda barn och åldringar och alla däremellan kan drabbas. Liksom deras anhöriga. För det är ju så, såvida man inte är en eremit med cancer- så drabbas alla nära till den som fått Sjukdomen.
Det är en sjukdom som kan ha en dödlig utgång. Ibland förr. Ibland senare. Men döden blir plötsligt en realitet i vardagen. En av dina närmaste vänner på något vis. Alltid där nära dig. Och du får genom vännen Döden plötsligt insikter om vad som är viktigt i ett gott liv.
Men vi lever ju inte alltid som vi lär. Eller ens som vi önskar att vi gjorde.
Ingår man i västvärldens samtidskontext så är det ett ekorrhjul som pockar på ständig uppmärksamhet med en stor dos prestationer och oro på det. Vi kan nu välja på allt. Vilket är en tvångströja när livet inte går som på räls- vilket det oerhört sällan gör kan jag konstatera så här i min begynnande ålderdom. Faktisk är det där ett lurigt och fake tankesätt. Vilket gör dig till en ännu större konsument av kurser, piller, sprit och semestrar.
Men oavsett om du är varse detta fakekontext eller ej – så påverkar din älskades sjukdom dig när Samtiden krockar med Sjukdomen.
Räkningar ska betalas, jobbtider passas, deadlines ska hållas, tvättider sättas uppmat ska köpas och lagas- och sedan ska du dessutom försöka ta tillvara på allt guld i vardagen- det guld som du vet gör dig stark när det blåser som mest och kallast.
Men ibland liksom brister det för mig. Jag blir arg på honom. Min man med cancer i huvudet. Han tar numera en jättestor plats i min och hans tillvaro och det har utvecklat en del tråkiga sidor hos honom.
En del med cancer blir ömkliga och rädda. Andra sluter sig inom skal. Andra blir hurtigt överpositiva. Min man har blivit en bortskämd tonåring som gärna vill ha tillbaka sitt fria kreativa kaos. Så han tar sig plats. Både här och där .Och min plats känns mindre och mindre. Och då blir jag arg och känner mig frihetsberövad.
Men – här dyker upp en känsla av skuld och undran inom mig . Får man bli arg på en med cancer? Som kanske bara har några månader eller år kvar att leva? Ska jag förneka honom glädjen av ofärdiga impulser som ligger strödda i hela vårt hem? Är jag en missunnsam och genomjävlig människa? Snål med livet? Inte tillräckligt god, hel enkelt när det gäller. Inte tillräckligt tacksam för att det är jag som är frisk.
Jag funderar ibland vilka dåliga sidor cancer skulle skapa hos mig. Jag har varit sjuk som liten och det skapade en långlivad egocentricitet hos mig. Den skulle nog blossa upp igen. Kanske skulle jag liksom min man inte orka plocka upp de tråkiga resterna av kreativitet och vardagsliv efter mig.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag blir arg för att jag inte får lika stor plats och frihet. Eftersom det är han som har cancer och inte jag.
Så jag är nog inte en alltigenom god människa.
Fast när jag frågar min Gud inom mig om man får bli arg på en med cancer., svarar hen; Ja,, det får man!
RSS Feed
