Det sänds en serie i SVT ” Clohé och Nicole” om två normsnygga tjejer som bloggar- och som har åsikter hämtade från medeltiden, kryddat med en stor dos människofientlig förakt –upppudrat med allsköns smink som bekostar deras bloggande –om jag förstått saken rätt..
Tjejerna har åkt på en del däng inom feministiska kretsar som tycker att serien är skit som visar upp två elaka pundhuvuden som får uttrycka sig sexistiskt och korkat. Medan andra såsom ETCs Hanna Alvage uppmanar vuxna feminister att sluta håna unga tjejer.
Hån är aldrig en bra metod för att uppmuntra förändring- att vara emot något är på något sätt att aldrig bli fri. Man tenderar på sikt bli det man är emot…är min dystra erfarenhet av detta.
Men det jag funderar på är hur vi feminister och kvinnor av olika slag ofta tycker att män måste sluta upp med att stötta varandra. Stöd i form av tystnad eller okunskap- likaså som ” manliga ” sajter som sprider allt från näthat till slavförmedling.
Jag och många med mig har skrivit spaltkilometrar om detta. Att männen måste ta sitt ansvar och sluta upp med supporta män som beter sig som sexistiska svin.
I min feministiska värld gäller detsamma oss kvinnor, oavsett ålder. av den enkla anledningen att du kan inte begära något av någon annan som du själv inte mäktar med att göra. Vi måste alltså i rättvisan och jämställdhetens namn också i så fall ta ställning och inte bejaka allt kvinnor säger. När det de säger förminskar, tystar eller skadar andra människors rätt att få vara människor med rätt att få finnas till. Bara för att kvinnor tystats förut, innebär inte att allt som kommer ur en kvinnas mun är inteliggent och kärleksfullt för världen och alla människor. En del kvinnor beter sig som sexistiska svin. Att bara prata utseende och exkludera människor pga av att man inte lever upp till dagens norm-det är inte den framtid jag vill ha. Vare sig för mig, mina barn eller eventuella barnbarn. Det står jag för.
Och här kommer det delikata dilemmat. Jag tror ju inte på exkludering- men samtidigt så tycker jag inte att vissa åsikter är OK. Att de rent av är livsfientliga och skapar en sårad värld. Som jag ser det föder elakhet annan elakhet. Det tar inte slut. Så hur skall jag då förhålla mig till fenomen som Nicole och Clohé? I dagsläget; Jag ser inte på programmet. Jag är alltså en icke indikator i SVTs mätarapparat- så på sikt kanske den sortens program försvinner från SVTs tablå….Gällande töserna; Jag försöker tänka att dessa två unga människor så småningom mognar till insikt- även om det ser mörkt ut nu för dem där de befinner sig i starka energier som inte är så snälla och goda på medellång och lång sikt- även om framgången kittlar skönt i det korta loppet. Men med eller utan framgång- man skall ju leva med sig själv bvarevigaste sekund man har här på jorden- så det gäller att välja bra saker för sig själv. Och det kan töser som Nicole och Clohé kanske behöva stöd av en vuxenvärld – som står som bra rollmodeller. Och som orkar stå även efter ungdom och när dagens skönhetsideal gått och blivit omodernt.
Men att bete sig som svin oavsett kön eller ålder- tja, det är aldrig roligt att vara med sådana svinaktiga människor. För man blir ledsen. Och det är inte roligt att vara ledsen och liksom rädd för att bli sårad. Igen och igen. Så för att orka vara svin, så krävs det mycken ork – för man blir en väldigt ensam människa- som väldigt få tycker om.
Tjejerna har åkt på en del däng inom feministiska kretsar som tycker att serien är skit som visar upp två elaka pundhuvuden som får uttrycka sig sexistiskt och korkat. Medan andra såsom ETCs Hanna Alvage uppmanar vuxna feminister att sluta håna unga tjejer.
Hån är aldrig en bra metod för att uppmuntra förändring- att vara emot något är på något sätt att aldrig bli fri. Man tenderar på sikt bli det man är emot…är min dystra erfarenhet av detta.
Men det jag funderar på är hur vi feminister och kvinnor av olika slag ofta tycker att män måste sluta upp med att stötta varandra. Stöd i form av tystnad eller okunskap- likaså som ” manliga ” sajter som sprider allt från näthat till slavförmedling.
Jag och många med mig har skrivit spaltkilometrar om detta. Att männen måste ta sitt ansvar och sluta upp med supporta män som beter sig som sexistiska svin.
I min feministiska värld gäller detsamma oss kvinnor, oavsett ålder. av den enkla anledningen att du kan inte begära något av någon annan som du själv inte mäktar med att göra. Vi måste alltså i rättvisan och jämställdhetens namn också i så fall ta ställning och inte bejaka allt kvinnor säger. När det de säger förminskar, tystar eller skadar andra människors rätt att få vara människor med rätt att få finnas till. Bara för att kvinnor tystats förut, innebär inte att allt som kommer ur en kvinnas mun är inteliggent och kärleksfullt för världen och alla människor. En del kvinnor beter sig som sexistiska svin. Att bara prata utseende och exkludera människor pga av att man inte lever upp till dagens norm-det är inte den framtid jag vill ha. Vare sig för mig, mina barn eller eventuella barnbarn. Det står jag för.
Och här kommer det delikata dilemmat. Jag tror ju inte på exkludering- men samtidigt så tycker jag inte att vissa åsikter är OK. Att de rent av är livsfientliga och skapar en sårad värld. Som jag ser det föder elakhet annan elakhet. Det tar inte slut. Så hur skall jag då förhålla mig till fenomen som Nicole och Clohé? I dagsläget; Jag ser inte på programmet. Jag är alltså en icke indikator i SVTs mätarapparat- så på sikt kanske den sortens program försvinner från SVTs tablå….Gällande töserna; Jag försöker tänka att dessa två unga människor så småningom mognar till insikt- även om det ser mörkt ut nu för dem där de befinner sig i starka energier som inte är så snälla och goda på medellång och lång sikt- även om framgången kittlar skönt i det korta loppet. Men med eller utan framgång- man skall ju leva med sig själv bvarevigaste sekund man har här på jorden- så det gäller att välja bra saker för sig själv. Och det kan töser som Nicole och Clohé kanske behöva stöd av en vuxenvärld – som står som bra rollmodeller. Och som orkar stå även efter ungdom och när dagens skönhetsideal gått och blivit omodernt.
Men att bete sig som svin oavsett kön eller ålder- tja, det är aldrig roligt att vara med sådana svinaktiga människor. För man blir ledsen. Och det är inte roligt att vara ledsen och liksom rädd för att bli sårad. Igen och igen. Så för att orka vara svin, så krävs det mycken ork – för man blir en väldigt ensam människa- som väldigt få tycker om.
RSS Feed
