Försoning

 
Nu är det år 2015 års sista dagar. Eller så är det som vanligt. Det beror på hur man ser det. Utifrån vilket perspektiv man kan lära sig mest från, tänker jag.
Om jag nu vill lära mig mer, utvecklas mer….ibland vill jag liksom frysa tiden där den är. Som den är. När allt känns bra. Utveckling bär åtminstone för mig ett inslag av smärta med sig. Att tänka om Att ställa om. Att avsluta och städa upp. Insikten att  jag behöver städa upp efter mig har med åren växt fram. Att det inte rent efter mig- gör att jag på något vis bär med mig skiten framåt och in i det nya. Och det blir med åren rätt skitigt i ett liv.
Att utvecklas är som att bryta upp varje dag. Och ibland vill jag som sagt vila. Vila i ro, vila i sömn. Men jag vet ju också att sömnen bär med sig en passivitet, och livet förändras i var stund. Så det förändrar sig vare sig jag är med på det eller inte.
Så för det mesta strävar jag efter vakenhet och aktivitet. Så att jag bestämmer vart mitt liv tar vägen. Eller, rättare och mer ödmjukt sagt;  Är vaken inför förändringen med ett inkluderande sinnelag.
Men idag vill jag vila. Stanna kvar. Minnas istället för förändras. Behöver det en stund- kanske för att jag lever i tron att det är 2015 års sista dagar. Och jag vill liksom göra bokslut. Titta, likt Lots hustru, tillbaka på det som varit. Fundera lite på var jag är nu.
Innan jag väljer väg framåt igen, så behöver jag vänta in min själ något ytterligare. Det har varit en speedad höst och många villospår. Fort och fel hänger ju ofta ihop, för mig i mitt liv och handlingar.
 
Så idag är jag stilla. Lite sorgsen. Känner en  trötthet. Men också att det kommer en ny morgondag. Lite längre fram.