“Livet förstås baklänges men levs framlänges”. Sören Kierkegaard
Det tänks stora tankar. Det sägs fina ord. Det skrivs kloka målsättningar.
Men vi kan inte leva inte i enligt en mall.Vi kan inte ruta in en framtid vi inte känner- och som inte känner oss. Denna nit att framtidsplaners enligt strukturer från gårdagen, tror jag skapar denna moderna känsla av att inte vara i takt med sig själv. För vi är i otakt med oss själva. i det vi säger- och det vi faktiskt gör.För livet må påminna om förr- men det alldeles nytt. Varje ny dag är sig själv nog. Det går inte att repetera det förflutna! Man kan härmas- men inte mer än så.
Jag tror det mycket av samtidens konstigheter beror på att man missat Kirkegaards poäng. Man lever- sedan ser man mönster och förstår. Lite grann i alla fall- om varför det blev som det blev.
I all välmening, förståelig ängslan eller av ren och skär rädsla- så försöker vi kontrollera morgondagen. Vi producerar mängder av styrdokument, handlingsplaner, kommunikationsstrategier och sätter upp indikatorer som blinkar grönt, gult eller rött. Så att vi gör rätt och följer målen i årets verksamhetsplan. Vi vågar inte avvika från plan- vilket gör att vi till stora delar går i cirklar. Imperier byggs upp och faller isär- trots planering. Trots makt och resurser. Trots kontrollanter i alla dess former. och då tror vi uppgång och fall är en naturlag. som vi inte kunde planera in....
Jag tror rädslan och behovet av kontroll beror på att vi inte riktigt vågar lita på vår förmåga att hitta lösningar. Nya lösningar på nya sorters utmaningar.Vi litar hellre på gårdagens resultat. Ibland går det hyfsat- men väldigt ofta går det åt fanders. Fastän körscheman skrivits och följts.
Betänk då-
Det mest fantastiska ögonblicken. Det underbara. Stundens magi- kan aldrig någonsin planeras in i ett excelark och datumsättas 4 månader innan. Och då är det de ögonblicken vi minns. Och vill uppleva igen. det är knappast rutinerna vi minns med värme och skratt.Och längtar att få göra igen. Och ändå är det de vi oftast gör....märkligt, tänker jag.
Om vi skulle våga chansa lite mer. Fånga dagen- och bara ha en liten skiss på hur året kan se ut. Inte ska se ut. Så kanske vi skulle våga leva –fullt ut- framlänges. Och förstå genom se våra mönster och bli klokare genom tillbakablickar. Och lita på att den kunskapen att vi kan se världen med lite klokare ögon och handla lite visare än i förrgår.
Det tänks stora tankar. Det sägs fina ord. Det skrivs kloka målsättningar.
Men vi kan inte leva inte i enligt en mall.Vi kan inte ruta in en framtid vi inte känner- och som inte känner oss. Denna nit att framtidsplaners enligt strukturer från gårdagen, tror jag skapar denna moderna känsla av att inte vara i takt med sig själv. För vi är i otakt med oss själva. i det vi säger- och det vi faktiskt gör.För livet må påminna om förr- men det alldeles nytt. Varje ny dag är sig själv nog. Det går inte att repetera det förflutna! Man kan härmas- men inte mer än så.
Jag tror det mycket av samtidens konstigheter beror på att man missat Kirkegaards poäng. Man lever- sedan ser man mönster och förstår. Lite grann i alla fall- om varför det blev som det blev.
I all välmening, förståelig ängslan eller av ren och skär rädsla- så försöker vi kontrollera morgondagen. Vi producerar mängder av styrdokument, handlingsplaner, kommunikationsstrategier och sätter upp indikatorer som blinkar grönt, gult eller rött. Så att vi gör rätt och följer målen i årets verksamhetsplan. Vi vågar inte avvika från plan- vilket gör att vi till stora delar går i cirklar. Imperier byggs upp och faller isär- trots planering. Trots makt och resurser. Trots kontrollanter i alla dess former. och då tror vi uppgång och fall är en naturlag. som vi inte kunde planera in....
Jag tror rädslan och behovet av kontroll beror på att vi inte riktigt vågar lita på vår förmåga att hitta lösningar. Nya lösningar på nya sorters utmaningar.Vi litar hellre på gårdagens resultat. Ibland går det hyfsat- men väldigt ofta går det åt fanders. Fastän körscheman skrivits och följts.
Betänk då-
Det mest fantastiska ögonblicken. Det underbara. Stundens magi- kan aldrig någonsin planeras in i ett excelark och datumsättas 4 månader innan. Och då är det de ögonblicken vi minns. Och vill uppleva igen. det är knappast rutinerna vi minns med värme och skratt.Och längtar att få göra igen. Och ändå är det de vi oftast gör....märkligt, tänker jag.
Om vi skulle våga chansa lite mer. Fånga dagen- och bara ha en liten skiss på hur året kan se ut. Inte ska se ut. Så kanske vi skulle våga leva –fullt ut- framlänges. Och förstå genom se våra mönster och bli klokare genom tillbakablickar. Och lita på att den kunskapen att vi kan se världen med lite klokare ögon och handla lite visare än i förrgår.
RSS Feed
