Grädde på moset och andra tankar i juletid

Sitter uppkrupen i min soffa. Ljusen är tända och en kopp te står framför mig och ringlar rök.
Tittar på julgranen som tar sig plats i vardagsrummet. Verkligen stor plats. Den breder ut sig, från golv till tak.  Jag brukar välja den oälskade granen. Den som de andra inte vill ha. Den fula och ensamma. Den tar jag med mig hem. I år blev det en väldigt vildvuxen en. Men doftar gott gör den. Den doftar äkta skogsgran
De gör även de oälskade granarna, nämligen.
 
Jag låter tankarna fara medan jag läppjar på téet.
 
På att det satsas mycket på grädden på moset nuförtiden. Det som syns. Det översta lagret. Det som ger det där lilla extra.
Det är däremot inte så noga med kolla upp om det finns potatis till moset. Det börjar bli tunt och näringsfattigt. Det matchar liksom inte längre grädden. Moset är numera också ganska oälskat, tänker jag. Inte så fint och inte så hippt.Lite ledset och utan självförtroende.
 
Landet glider isär
Vi glider ifrån varandra
 
Jag funderar vidare på all tid som tillbringas där man egentligen inte vill vara….
Jag såg någon rad om Trettiplus – önskan om snabba ligg- och ännu snabbare avsked om morgonen. Tänkte då;
Alltfler verkar ligga med någon dom inte vill vara med
Allt fler verkar vilja se ut hursomhelst- bara inte som de egentligen gör
Allt fler verkar vara på en plats där de inte vill vara
Allt fler verkar inte kännas vid sig själva
Märkligt
Ja, märkligt. Och lite tragiskt. Hur blev det så i detta rika vackra land? Detta vilda starka folk av vikingar och långväga immigranter
 
All denna flykt och snabba quickfix.
All denna tomhet som lurar i ensamhetens rum och tidevarv.
 
Vem är jag?
Vart är jag på väg?
Vill jag – vågar jag- bli mig själv?
 
Även om jag ratas av de många -som vilken lite defekt julegran som helst på marknaden. Vågar jag ändå vinna mig själv?
och kanske  finner jag den som hjärtat mitt längtar efter….när jag verkligen visar vem jag egentligen är.
​Vildvuxen. Och väldoftande