Och så förstås spela Pippiteater- Pippi på de 7 haven-- här är dock mitt minne inte lika skinande glatt. Jag hade nämligen en rödhårig syster. Med äkta fräknar!! Det är ett dystert öde för vem som helst som älskar Pippi…Jag letade förtvivlat efter någon prick…vilken som helst dög. Bara de inte var fejkade och ditmålade. Det räknades liksom inte gentemot en samma hade äkta fräknar!
Jag var brunhårig och älskade gult- och fick alltid spela Annika. Och alla andra roller eftersom min syster helt lade beslag på huvudrollen.
Men med åren så fick jag då prickar i form av ffinnar, äkta sådana …och det gjorde mig ingalunda gladare…för då hade jag för ett tag kommit ifrån Pippi i någon sorts iver att duga till som jag egentligen inte var.
Sedan fick jag barn själv . Åh, vilken njutning att ta fram de gamla Pippiböckerna och läsa högt om Pippis bravader. Om vuxenvärlden i form av Prussiluskans regler och Kling och Klangs vuxenlydnad. Om barns vänskap.Och om att allting allting går! Och att bako nästa krök kanske det bor en greve i ett slott….
Med åren har jag börjat likna Pippi alltmer. Riktiga fräknar finns nu på denna dam- om än i dekolletaget! Och jag vet att allting är möjligt- man måste bara öva sig ibland på att gå på vatten.
Min rödhåriga syster tycks mig mer lik vuxenvärldens fräken Pruzelius än Pippi. T o m fräknarna har blekts bort med åren. Detta skulle förmodligen inte min syster hålla med om- men detta är min blogg –så här bestämmer jag!
Men det mest märkvärdiga med Pippi är att hon gav oss flickor en chans att hitta det vilda och starka i oss. Det som uppfostrats bort ur rollen att vara söta flickor och behagliga kvinnor.
Så tack Astrid Lindgren för denna befrielse i form av en rödhårig nyfiken vildhjärna med glad mun och stort hjärta!
Och Grattis världen för att vi fått ta del av denna underbaring i 70 år !!!