Förra veckan drabbades min stad av feberfrossa. Håkan sjöng för 140 000 människor mitt i staden. Jag var inte där- men halva min bekantskapskrets. Bilder, filmer från detta ögonblick lades ut på FB- som en tidsmarkör eller GPS- position Recensionerna var så lyriska över spelningarna att jag fick gåshud bara av att läsa dem. Så även jag fick en släng av Håkan-febern.
Vad är det då som gör att denna illasjungande man på 40 år får människor att skratta, gråta och skråla med i hans tonårsresa? En fundering så här en vecka snare när febern verkar ha släppt för mindre allvarliga virusattacker av skolavslutningar och fotbolls-EM?
Jag vet inte. Själv när jag hörde och köpte Känn ingen sorg för mig Göteborg för 15 år sedan tror jag det var fulsnyggheten i musiken – den fulsnygghet som jag alltid attraherats av- men oftast varit rätt ensam om. Min dragning till det kantstötta och lite missanpassade, alltså.
Sedan tappade jag bort honom, Håkan alltså. Ju populärare han blev, desto mindre lyssnade jag. Troligen en gammal ovana att inte gilla mainstream och dagssländor,
Dessutom åldrades jag. Växte ur min ungdom. Håkan stannade liksom kvar. I det som en gång varit. En stilstudie över ungdomens längtan och skörhet, vilja och vilsenhet.
Jag älskar några sånger, några strofer som fortfarande kan kännas inom mig även så här en bit upp i tantåren. Men mest är det en stunds nostalgi över en tid som flytt. En härlig stunds nostalgi.
Rescenterna undrade hur Håkan skulle kunna överträffa detta. Jag tror det är om han utifrån sin lite fulsnygga mänsklighet kommer i kapp sina år- och berättar vem han är nu- och vart han vill vidare mot. Då kan han växa med sin publik , mötas på en arena som är minst lika skör och bräcklig- nämligen vuxenheten. Särskilt för dagens män som har en skittuff resa att äntra- från sin patriarkala historia ända in i framtiden. Den sången skulle jag vilja att Håkan sjunger- med sin illasjungande röst. Ända från hans hjärta till mitt.
Vad är det då som gör att denna illasjungande man på 40 år får människor att skratta, gråta och skråla med i hans tonårsresa? En fundering så här en vecka snare när febern verkar ha släppt för mindre allvarliga virusattacker av skolavslutningar och fotbolls-EM?
Jag vet inte. Själv när jag hörde och köpte Känn ingen sorg för mig Göteborg för 15 år sedan tror jag det var fulsnyggheten i musiken – den fulsnygghet som jag alltid attraherats av- men oftast varit rätt ensam om. Min dragning till det kantstötta och lite missanpassade, alltså.
Sedan tappade jag bort honom, Håkan alltså. Ju populärare han blev, desto mindre lyssnade jag. Troligen en gammal ovana att inte gilla mainstream och dagssländor,
Dessutom åldrades jag. Växte ur min ungdom. Håkan stannade liksom kvar. I det som en gång varit. En stilstudie över ungdomens längtan och skörhet, vilja och vilsenhet.
Jag älskar några sånger, några strofer som fortfarande kan kännas inom mig även så här en bit upp i tantåren. Men mest är det en stunds nostalgi över en tid som flytt. En härlig stunds nostalgi.
Rescenterna undrade hur Håkan skulle kunna överträffa detta. Jag tror det är om han utifrån sin lite fulsnygga mänsklighet kommer i kapp sina år- och berättar vem han är nu- och vart han vill vidare mot. Då kan han växa med sin publik , mötas på en arena som är minst lika skör och bräcklig- nämligen vuxenheten. Särskilt för dagens män som har en skittuff resa att äntra- från sin patriarkala historia ända in i framtiden. Den sången skulle jag vilja att Håkan sjunger- med sin illasjungande röst. Ända från hans hjärta till mitt.
RSS Feed
