Jag retar mig något på den här vanan eller kulturen som växt fram i vår nya sköna värld- den här kulturen som gör att så fort någon tilltalas på exempelvis Facebook- så är det med bästa , allra finaste du… Eller det där Bra jobbat!- som till slut bara blir en harang utan mening, à la amerikanskans Have a nice day till allt och alla. Jämt.
Förmodligen beror det på att jag härstammar från forntiden och är van vid svenskans blyghet och oförmåga att smickra och plussa på. Jag fick liksom lära mig att spara på superadjektiven till de lite större händelserna i livet. Snålt kan tyckas. Och lite neggigt.
Och så kan det ju vara.. Det finns säkert människor som det är självklart och fint att peptalka allt och alla hela tiden. Men för mig blir det falskt Tomt och alltmer ihåligt
Jag känner mig obekväm med det.
Och då är jag ändå en människa som faktiskt tror att alla gör sitt bästa just för stunden. Att det kanske inte alltid framstår så kan bero på att de anstränger sig med något som är fördolt för mig. Jag tror dessutom att jag är bäst alltid. Bäst på vara just mig.
Så det här språkbruket borde ju vara mitt. Passa mig som handen i handsken- men icke!
Jag undrar varför?
Kanske för att jag värnar om något ömtåligt inom mig som paradoxalt är det starkaste jag har- nämligen det som gör mig till en unik människa. Som bör stå fri från tillfälliga likes och antal klick.
Men det finns ett sug efter att vara med. Att få vara populär. Att räknas. Men populär står egentligen i direkt motsats till det särpräglade och udda som det unika är. Det unika som är jag.
Så när jag inte vill populariseras är jag som mest hemma i mig själv. Impopulär. Alldeles ensam. En ensamhet som inte skrämmer mig mer. Så det räcker med att jag tycker jag är bäst och att jag tycker jag har gjort ett good enough-jobb. Det är allt som behövs för att min dag ska vara nice!
Förmodligen beror det på att jag härstammar från forntiden och är van vid svenskans blyghet och oförmåga att smickra och plussa på. Jag fick liksom lära mig att spara på superadjektiven till de lite större händelserna i livet. Snålt kan tyckas. Och lite neggigt.
Och så kan det ju vara.. Det finns säkert människor som det är självklart och fint att peptalka allt och alla hela tiden. Men för mig blir det falskt Tomt och alltmer ihåligt
Jag känner mig obekväm med det.
Och då är jag ändå en människa som faktiskt tror att alla gör sitt bästa just för stunden. Att det kanske inte alltid framstår så kan bero på att de anstränger sig med något som är fördolt för mig. Jag tror dessutom att jag är bäst alltid. Bäst på vara just mig.
Så det här språkbruket borde ju vara mitt. Passa mig som handen i handsken- men icke!
Jag undrar varför?
Kanske för att jag värnar om något ömtåligt inom mig som paradoxalt är det starkaste jag har- nämligen det som gör mig till en unik människa. Som bör stå fri från tillfälliga likes och antal klick.
Men det finns ett sug efter att vara med. Att få vara populär. Att räknas. Men populär står egentligen i direkt motsats till det särpräglade och udda som det unika är. Det unika som är jag.
Så när jag inte vill populariseras är jag som mest hemma i mig själv. Impopulär. Alldeles ensam. En ensamhet som inte skrämmer mig mer. Så det räcker med att jag tycker jag är bäst och att jag tycker jag har gjort ett good enough-jobb. Det är allt som behövs för att min dag ska vara nice!
RSS Feed
