Hederskultur – och konsten att besinna sig

Satt i en buss från Skåne när ett syskonpar klev på- Pojken var 12 år, kanske och lillasystern 8-9 år. De skulle åka till Göteborg och få en papegoja av en bekant. Pojken domderade och bestämde med hög röst. Kallade den lila tösen för Mannen ibland Och idiot ibland. Samtidigt som han var fäst vid henne och liksom glad att hon var där, och med honom, upplevde jag.

När vi for förbi en krock sade killen imponerat till lillasystern att det var som om bilen fått oskulden tagen från sig. Flickan vred på sig vid hans ordval , lite förläget och med en annan känsla som jag inte kunde fånga. Och jag grunnande på hans uppfattning av vad oskuld är för något.

Det har varit en debatt kring hederskultur och kyskhetsidealet unga flickor lever med i många av våra invandratäta förorter. Att de mitt i Sverige lever i en annan tidsuppfattning. En tid där flickor skall vara oskulder och orörda av ”smutsiga” mäns händer, blickar eller könsorgan. Där flickor som blivit berörda, kan bli balkongflickor eller mördas när deras oskuld som är hela familjens hedersak försvunnit eller vanhelgats.

Jag som arbetat mycket i förorter slås av kontrasterna. Av allt smink, av allt pornografiserat  utseendeideal som många av unga flickor är bärare av i dag- samtidigt som hot om död eller utfrysning råder för många av dem.

Det är lite som alla fattiga i u-ländernas fascination för rikedomens vulgaritet- nu när de äntligen börja närma sig den. Att den materiella rikedomen är snart deras. Efter varit utan i så många år. I det materiella utanförskapet förmår man inte se konsumismens skugga av livsmiljöns förödelse och konsumtionens andliga fattigdom.

Att flickors sexualitet inte får ägas av dem själva- i en värld som är medialt sexfixerad- gör att de lättare faller för kommersialismens lockrop, tror jag – och anpassar sina kroppar till ett ideal som gör dem till slavar ännu en gång.

För att ta hand om sin frihet behöver man tränas  dagligen– dessa flickor tränas till lydighet. Oavsett vem som utövar makten över dem. Det känns så sorgligt. Och jag sitter inte inne med några knep och knåp för att lösa knutarna och al rädsla som finns i detta. Men tiden kommer göra det. För livet vill ha frihet. Och kärlek.

Annars är det inget liv.

Att vara människa är att vara underbart sexuell, och också ansvar och kärlekssfull.

 Men kan ansvar komma ur slaveri? Eller är ansvar något som är sprunget ur frihet? Jag tror det. 

Pojkens uppfattning om förlorandet av oskuld som något brutalt slog mig som en ledtråd att spinna vidare på. Liksom flickans undanglidande vaga uppfattning.

I en värld där sexualiteten bara är på det ena könets villkor, blir den brutal. Och det är ju något man inte vill utsätta sin syster eller dotter för. Och när andra halvan aldrig fått en chans att plantera sin egna sexualitet så blir den vag och osäker- och lättmanipulerad. Och det är ju också något man vill skydda sina barn från. Andras främmande manipulationer. 

För mig så kommer ordet heder ur hederlighet. Ett juste beteende mot andra och sig själv. Att äga en annan människas kropp, sexualitet eller livsdrömmar- kan aldrig vara hederligt. Det är dess raka motsats. Anser jag. Heder är att våga släppa rädslan för att kärleken skall få rum.

Så när jag och andra besinnar oss- och verkligen funderar på vad det är att ge våra barn det bästa i livet- så kommer troligen vi värdera våra kulturella arv annorlunda

För vem vill inte sitt barn det allra bästa?

Ett alldeles eget helt  liv att leva. Det är en gåva av kärlek, det!