Hösten har definitivt kommit till staden och regnet strilar ner fån en jämngrå grå grå himmel. Tänder ett ljus och slår mig ner med en stor kaffe och mina tankar. Dom är många nu och jag kan inte riktigt sortera mellan dom. Skjutningar i min stad skapar rädsla hos många. Funderar på om jag varit en alien och kommit till landet Sverige och sett halva befolkningen arbeta ihjäl sig under prestationsångestens hårda grepp- och andra halvan som inte får vara med. Och att bägge sidor drogar ner sig för stå ut....
Var på konferens igår om bostadspolitiken. Grunnar lite på vad segregationen betyder för med vår stad ur trygghets och demokratiperspektivet. För att inte tala om frihetsperspektivet i vår nya sköna köpavärld- är jag fri bara för att jag kan konsumera mera och välja elbolag....eller är min frihet relaterad till min stad, mitt land och jord och därmed till andra människors upplevelser och handlingar....Tillbaka till konferensen och förundran över många människors snäva verklighetsramar- att bostadspolitik bara kommer handla om teknikaliteter och lagar- inte om hem och trygghet och frihet......Jag blir betryckt över denna fantasilöshet
ibland.
En ny tanke slår sig fram- unga flickors och pojkars olika förhållningssätt till sex. Och vad det inneburit för könsmaktsordningen historiskt och fram till nu. För att inte tala om vardagsmissförstånd och besvikelser i människors liv.
Mäns förmåga att separera sex från känslor och kärlek- viker leder till en utarmning av både hjärtas storlek och reell hantverkskunskap. Och kvinnors förmåga att sätta sex i sammanhang, vilket ibland lett till passivitet och vanmakt och objektifiering som lett till dålig självkänsla som lett till offermentalitet som lett till bitterhet...och så vidare...
Vad är det som egentligen hindrar oss från att leva sinnligt, innerligt och andligt?
Vilka vinster ger oss våra implantatbilder oss så att vi inte förmedla syster och broderskap till den unga generationen- utan låter dem bära vidare vår livslögn-igen och igen och igen...
Om jag börjar plantera ett frö av det jag verkligen vill i mitt hjärta så kan jag förändra världen- långsamt men säkert blir jag den och det jag vill och mina implantatbilder och måsten och skall börjar sakta falla av mig- som lökskal.
Men jag tappar ibland bort mig i samhällsdimman och blir otålig och glömmer av att tiden är på min sida
Och att hösten är en ljuvlig tid för reflektion och njutningen av krypa in igen.
Tack för denna underbara hemmadag!
Var på konferens igår om bostadspolitiken. Grunnar lite på vad segregationen betyder för med vår stad ur trygghets och demokratiperspektivet. För att inte tala om frihetsperspektivet i vår nya sköna köpavärld- är jag fri bara för att jag kan konsumera mera och välja elbolag....eller är min frihet relaterad till min stad, mitt land och jord och därmed till andra människors upplevelser och handlingar....Tillbaka till konferensen och förundran över många människors snäva verklighetsramar- att bostadspolitik bara kommer handla om teknikaliteter och lagar- inte om hem och trygghet och frihet......Jag blir betryckt över denna fantasilöshet
ibland.
En ny tanke slår sig fram- unga flickors och pojkars olika förhållningssätt till sex. Och vad det inneburit för könsmaktsordningen historiskt och fram till nu. För att inte tala om vardagsmissförstånd och besvikelser i människors liv.
Mäns förmåga att separera sex från känslor och kärlek- viker leder till en utarmning av både hjärtas storlek och reell hantverkskunskap. Och kvinnors förmåga att sätta sex i sammanhang, vilket ibland lett till passivitet och vanmakt och objektifiering som lett till dålig självkänsla som lett till offermentalitet som lett till bitterhet...och så vidare...
Vad är det som egentligen hindrar oss från att leva sinnligt, innerligt och andligt?
Vilka vinster ger oss våra implantatbilder oss så att vi inte förmedla syster och broderskap till den unga generationen- utan låter dem bära vidare vår livslögn-igen och igen och igen...
Om jag börjar plantera ett frö av det jag verkligen vill i mitt hjärta så kan jag förändra världen- långsamt men säkert blir jag den och det jag vill och mina implantatbilder och måsten och skall börjar sakta falla av mig- som lökskal.
Men jag tappar ibland bort mig i samhällsdimman och blir otålig och glömmer av att tiden är på min sida
Och att hösten är en ljuvlig tid för reflektion och njutningen av krypa in igen.
Tack för denna underbara hemmadag!
RSS Feed
