Jag tittar allt mindre på tv, då jag inte orkar befinna mig en längre stund på den energinivån tv sänder ut. En värld som är så skruvad och sjaskig att jag får andnöd
Jag tänker på Fortitude, True detectives och nu senast Mammon bland andra. Förnedrings-tv som underhållning a la Paradise hotel och Big Brother har jag aldrig sett och hoppas att jag kommer bibehålla mitt ringa förstånd, och inte börja titta på dem heller
Men deckare och thrillers har jag ju alltid gillat- men nu börjar jag fundera på hur de människor som skriver, regisserar och producerar sådana serier egentligen mår. För att inte tala om de som producera förnedrings -tv som sagt….
När jag skapar bilder och text -umgås jag med mina bilder, med mina ord -inom mig. de finns i mina tankar och i mitt sinne. Så hur skulle jag då kunna må om mina tankar skulle röra sig om peodofili. Övergrepp. Våld. Otrohet.
Så när Knausgård skriver om peodofili i sin bok- så umgås han med det i sina tankar- under den litterära frihetens flagg. Anser jag. Han står upp för rätten att ha ondskan levande inom litteraturen. Är det den rätten han vill dö för, funderar jag.Och förundras lite. Tycker lite synd om honom att han gör sin värld så liten, denna begåvade skribent och människa.
Men-Varför vill jag och så många med mig- vara i det skruvade? I det sjaskig gråzonerna? I övergreppens värld? I skuggornas rike?
För att jag är fången eller besatt av det onda och svåra?
För att jag måste bearbeta mina trauman kring vuxenvärldens svek och lögner ?
För att inte utmålas som en ofräck Tant Moralkaka lidande av moralpanik- så tänjer jag mina gränser till ett livsillamående?
Jag funderade på detta med normalisera saker som känns fel i mitt hjärta nu när jag var i Köpenhamn i helgen. Som förr i världen bodde jag återigen på Istegaarde- en gata och ett område som nu är trendig, men fortfarande har kvar sin gatuprostitution och sexklubbar och affärer.
Slaveriet har normaliserats- det ingår numera mellan de hippa krogarna- och det mådde jag illa över. Att det okejats, liksom
I den moderna frihetens namn.
Men den friheten når inte dem som egentligen aldrig får säga vare sig Ja eller Nej. Barnen. De fattiga. De som inte räknas
Knausgård räknas. Inte flickväsendet som stått modell i hans bok.
Hon är bara en fantasi, sägs det.
Jag tänker på Fortitude, True detectives och nu senast Mammon bland andra. Förnedrings-tv som underhållning a la Paradise hotel och Big Brother har jag aldrig sett och hoppas att jag kommer bibehålla mitt ringa förstånd, och inte börja titta på dem heller
Men deckare och thrillers har jag ju alltid gillat- men nu börjar jag fundera på hur de människor som skriver, regisserar och producerar sådana serier egentligen mår. För att inte tala om de som producera förnedrings -tv som sagt….
När jag skapar bilder och text -umgås jag med mina bilder, med mina ord -inom mig. de finns i mina tankar och i mitt sinne. Så hur skulle jag då kunna må om mina tankar skulle röra sig om peodofili. Övergrepp. Våld. Otrohet.
Så när Knausgård skriver om peodofili i sin bok- så umgås han med det i sina tankar- under den litterära frihetens flagg. Anser jag. Han står upp för rätten att ha ondskan levande inom litteraturen. Är det den rätten han vill dö för, funderar jag.Och förundras lite. Tycker lite synd om honom att han gör sin värld så liten, denna begåvade skribent och människa.
Men-Varför vill jag och så många med mig- vara i det skruvade? I det sjaskig gråzonerna? I övergreppens värld? I skuggornas rike?
För att jag är fången eller besatt av det onda och svåra?
För att jag måste bearbeta mina trauman kring vuxenvärldens svek och lögner ?
För att inte utmålas som en ofräck Tant Moralkaka lidande av moralpanik- så tänjer jag mina gränser till ett livsillamående?
Jag funderade på detta med normalisera saker som känns fel i mitt hjärta nu när jag var i Köpenhamn i helgen. Som förr i världen bodde jag återigen på Istegaarde- en gata och ett område som nu är trendig, men fortfarande har kvar sin gatuprostitution och sexklubbar och affärer.
Slaveriet har normaliserats- det ingår numera mellan de hippa krogarna- och det mådde jag illa över. Att det okejats, liksom
I den moderna frihetens namn.
Men den friheten når inte dem som egentligen aldrig får säga vare sig Ja eller Nej. Barnen. De fattiga. De som inte räknas
Knausgård räknas. Inte flickväsendet som stått modell i hans bok.
Hon är bara en fantasi, sägs det.
RSS Feed
