Nu har hösten kommit till stan. Solen skiner från en ganska blå men vindarna närmar sig kulingstyrka. Mitt val av kläder idag var alldeles fel och jag har frusit hela dagen- både inne och ute.
Jag får helt enkelt inse att hösten är här efter en fantastisk sommar för oss som gillar värme sol och mycken badande.
Nu väntar en tid för introverta stunder med mig själv, tända ljus och kopp Roibuste på kvällen. Skönt det också förstås
Något jag reflekterat över är rasismen, mycket naturligtvis beroende på SDs framgångar i valet. En sak jag har funderat kring är att rasism inte är en svensk företeelse- den finns över hela världen. Det finns en koppling mellan rädsla eller hunger och rasism tycks det mig. Man är inte lika benägen att döma och exkludera när man är mätt, glad och allmänt tillfreds. Så rasismen är faktiskt inte så himla stor egentligen i Sverige- men den är på frammarsch. En allt större grupp människor är mer och mer otillfredsställda, utsvultna- kanske inte på bukfylla- men näring och existensberättigande.
Vad beror det på? Gentrifieringen kontra ytterområden? Den kreativa klassens positionering kontra industrin? Eller rent allmänt en tilltagande tomhet i vardagslivet i högljuddhetens tidevarv? En tid där de alltid gäller att synas med så mycket exponeringstid som möjligt? Och hur det kontrasterar mot alla dom som allt färre lägger märke till alls.
Funderade lite på programmet Sex och musik som visades på Kunskapskanalen häromkvällen. Ett program som lyfte fram de ”frisinnade” musikernas gränsöverskridande beteende gällande sex, droger och könsroller.
En lite jetsetklick som levde ett liv långt ifrån discona på och runt Avenyn när jag var tonåring- ett tonårsliv snarare fyllt av tafflighet, blyghet och utsatthet. Inte så mycket medvetet gränsöverskridande där inte. Det är nästan så jag förstår SD-anhängarna- de beskriver en värld som hade väldigt lite med min att göra. Väldigt lite- men de lyfts fram som trendsättarna. De historiska landmärkena.
Men det är hos oss vanliga de verkliga förändringarna äger rum som sätter avtryck i historien. Historien om ett liv. Inte av litet ett gäng barbröstade hippies i San Fransisco. Det är vi som avgör vad som funkar utanför medias belysning. Det är vi som ligger ensamma med oss själva och känner hur vi mår. Och det är vi som gör de förändringar som funkar. På sikt.
Det är därför så många människor känner sig bedrövade efter de senaste 30 årens politik tror jag. Tömda på glädje och välmående- liksom utsatta av Harry Potters dementorer . Där de som tagit/fått makten av oss- har jobbat på att avhumanisera Sverige- gjort oss till ett lydrike under riskkapitalister och kortsiktiga ekonomiska vinster .Det har skapat ett växande illamående i landet Sverige- som tar sig lite olika uttryck- som SD, som självmord. Som lyckopiller, som sömnpiller. Eller missbruk av mat, sex, tv eller droger och alkohol.
Så SDs framgångar i valet kanske är den väckarklocka som hördes igenom Tv-bruset, i missbruket av allsköns kickar…..den väckarklocka som väckte människan inom oss igen.
Jag får helt enkelt inse att hösten är här efter en fantastisk sommar för oss som gillar värme sol och mycken badande.
Nu väntar en tid för introverta stunder med mig själv, tända ljus och kopp Roibuste på kvällen. Skönt det också förstås
Något jag reflekterat över är rasismen, mycket naturligtvis beroende på SDs framgångar i valet. En sak jag har funderat kring är att rasism inte är en svensk företeelse- den finns över hela världen. Det finns en koppling mellan rädsla eller hunger och rasism tycks det mig. Man är inte lika benägen att döma och exkludera när man är mätt, glad och allmänt tillfreds. Så rasismen är faktiskt inte så himla stor egentligen i Sverige- men den är på frammarsch. En allt större grupp människor är mer och mer otillfredsställda, utsvultna- kanske inte på bukfylla- men näring och existensberättigande.
Vad beror det på? Gentrifieringen kontra ytterområden? Den kreativa klassens positionering kontra industrin? Eller rent allmänt en tilltagande tomhet i vardagslivet i högljuddhetens tidevarv? En tid där de alltid gäller att synas med så mycket exponeringstid som möjligt? Och hur det kontrasterar mot alla dom som allt färre lägger märke till alls.
Funderade lite på programmet Sex och musik som visades på Kunskapskanalen häromkvällen. Ett program som lyfte fram de ”frisinnade” musikernas gränsöverskridande beteende gällande sex, droger och könsroller.
En lite jetsetklick som levde ett liv långt ifrån discona på och runt Avenyn när jag var tonåring- ett tonårsliv snarare fyllt av tafflighet, blyghet och utsatthet. Inte så mycket medvetet gränsöverskridande där inte. Det är nästan så jag förstår SD-anhängarna- de beskriver en värld som hade väldigt lite med min att göra. Väldigt lite- men de lyfts fram som trendsättarna. De historiska landmärkena.
Men det är hos oss vanliga de verkliga förändringarna äger rum som sätter avtryck i historien. Historien om ett liv. Inte av litet ett gäng barbröstade hippies i San Fransisco. Det är vi som avgör vad som funkar utanför medias belysning. Det är vi som ligger ensamma med oss själva och känner hur vi mår. Och det är vi som gör de förändringar som funkar. På sikt.
Det är därför så många människor känner sig bedrövade efter de senaste 30 årens politik tror jag. Tömda på glädje och välmående- liksom utsatta av Harry Potters dementorer . Där de som tagit/fått makten av oss- har jobbat på att avhumanisera Sverige- gjort oss till ett lydrike under riskkapitalister och kortsiktiga ekonomiska vinster .Det har skapat ett växande illamående i landet Sverige- som tar sig lite olika uttryck- som SD, som självmord. Som lyckopiller, som sömnpiller. Eller missbruk av mat, sex, tv eller droger och alkohol.
Så SDs framgångar i valet kanske är den väckarklocka som hördes igenom Tv-bruset, i missbruket av allsköns kickar…..den väckarklocka som väckte människan inom oss igen.
RSS Feed
