Det är åska i luften, denna fuktiga och heta söndag. Det ligger ett tryck över staden- men åskan är inte här ännu. Precis innan första blixten- brukar det bli tyst ute. Som om moder jord och alla djuren höll andan. Men än hörs fåglarna utanför fönstret. Så den välbehövliga åskan är ännu inte här.
Medan jag väntar på denna befrielse, så grunnar jag lite på vad som jag läst i tidningen. Igår hade GP en riktigt bra ledare om surrogatmödrars vara eller inte vara i Sverige, med rubriken ” Barn är ingen rättighet”
Nej barn är ingens rättighet. De är inte ens dina barn . Barn är söner och döttrar av livets längtan efter sig självt som Khali Gibran skaldade så vackert i Profeten. Hur kan de vara en rättighet? Barn är en gåva till låns att vårda och lära sig av.
Att vara tillsammans med barn är att förundras över så mycket det finns- så många språk livet talar på – som vi tappat bort i ivern att sätta oss i ett konstruerat vuxenskap- och bli alltmer ensidiga och enfaldiga i vår kreativitet och upptäckarlust
Att då börja betala fattiga kvinnor för rätten att använda deras kropp och livmoder för att tillgodose sin ”rätt” att få barn- känns mig väldigt främmande.
Att längta efter barn, att sakna ett barns närvaro i ett hem- det förstår jag. Och jag kan förstå sorgen att vara en längtande själ som vill älska- och inte tror sig kan göra det utan ”äga” ett barm. Men – hela världen är full av barn som kan älskas. Älskas och kramas och lyssnas på. Kanske vi kan flytta våra kroppar dit dom är? Vi som kan och har råd? Och finnas nära dem, i deras eget hemstad eller land?
En annan artikel som fångade ett ögonblicks intresse var ingressen till Jenny Diskis funderingar på mer meditation till folket.
En intressant idé- och så farlig den kan bli för makten! jag blir riktigt uppiggad av mitt tankespår-Tänk om folk skulle sätta sig ner och utestänga sig själva från manipulation ett slag varje dag….?? Här kan vi prata revolution på G!
Att meditera är ett sätt för mig att träna mitt medvetande- att hålla det öppet från allt slagg som finns runt mig. Och i mitt huvud, framförallt! När jag stänger mina ögon för det gränslösa yttre universumet – så öppnar jag porten in till det lika gränslösa inre universumet. Finurligt och förunderligt, tycker jag. Men så har jag ju alltid varit barnsligt förtjust i tanken på parallella världar... Att sväva i så många universum och att känna den där punkten inom mig som bara flödar av glädje, av kärlek, av liv och tacksamhet. Även allt mitt gråt- som befriar, likt ett annalkande åskoväder.
Där är jag fri. Där kan jag odla konsten i att inte vara duktig. påhittig, skapande, snygg, hälsosam och allt annat man måste vara nuförtiden.Åtminstone är det vad mina tankar i huvudet brukar proklamera för mig- särskilt när jag dåsat till och gått in i omedvetenhetens disighet Men i meditationens nu- Där är jag. Inte mer än så. Att bara vara, är så fyllt av en underbar lätthet.
Och precis som efter ett åskoväder- så känns luften liksom lite lättare att andas efter min medititation .Och jag kan återigen andas och skapa och drömma och hitta på. Att bara vara i ett evinnerligt nu- är inte min uppfattning- min upplevelse av att leva livet. Men att vara i kontakt med det- har berikat mitt liv så oändligt mycket- att det numera är ett liv. Det är lite som Platons idé och sinnevärld- fast kanske lite tvärtom. Eller både och. Att tanka mig full på nuet, ursprungskällan - gör att jag kan uppleva med mina sinnen på ett mycket mer öppet och närvarande vis, än vad jag kunde tidigare. Och det gör att jag kan skippa mycket av min prestationsångest nu när semestern är slut- och det är dags att gå tillbaka in i Grottekvarnen igen.
Nu hör jag inte fåglarna längre….den andlösa tystnaden är här….. och - där- hörs ett dovt muller från havet till.
Medan jag väntar på denna befrielse, så grunnar jag lite på vad som jag läst i tidningen. Igår hade GP en riktigt bra ledare om surrogatmödrars vara eller inte vara i Sverige, med rubriken ” Barn är ingen rättighet”
Nej barn är ingens rättighet. De är inte ens dina barn . Barn är söner och döttrar av livets längtan efter sig självt som Khali Gibran skaldade så vackert i Profeten. Hur kan de vara en rättighet? Barn är en gåva till låns att vårda och lära sig av.
Att vara tillsammans med barn är att förundras över så mycket det finns- så många språk livet talar på – som vi tappat bort i ivern att sätta oss i ett konstruerat vuxenskap- och bli alltmer ensidiga och enfaldiga i vår kreativitet och upptäckarlust
Att då börja betala fattiga kvinnor för rätten att använda deras kropp och livmoder för att tillgodose sin ”rätt” att få barn- känns mig väldigt främmande.
Att längta efter barn, att sakna ett barns närvaro i ett hem- det förstår jag. Och jag kan förstå sorgen att vara en längtande själ som vill älska- och inte tror sig kan göra det utan ”äga” ett barm. Men – hela världen är full av barn som kan älskas. Älskas och kramas och lyssnas på. Kanske vi kan flytta våra kroppar dit dom är? Vi som kan och har råd? Och finnas nära dem, i deras eget hemstad eller land?
En annan artikel som fångade ett ögonblicks intresse var ingressen till Jenny Diskis funderingar på mer meditation till folket.
En intressant idé- och så farlig den kan bli för makten! jag blir riktigt uppiggad av mitt tankespår-Tänk om folk skulle sätta sig ner och utestänga sig själva från manipulation ett slag varje dag….?? Här kan vi prata revolution på G!
Att meditera är ett sätt för mig att träna mitt medvetande- att hålla det öppet från allt slagg som finns runt mig. Och i mitt huvud, framförallt! När jag stänger mina ögon för det gränslösa yttre universumet – så öppnar jag porten in till det lika gränslösa inre universumet. Finurligt och förunderligt, tycker jag. Men så har jag ju alltid varit barnsligt förtjust i tanken på parallella världar... Att sväva i så många universum och att känna den där punkten inom mig som bara flödar av glädje, av kärlek, av liv och tacksamhet. Även allt mitt gråt- som befriar, likt ett annalkande åskoväder.
Där är jag fri. Där kan jag odla konsten i att inte vara duktig. påhittig, skapande, snygg, hälsosam och allt annat man måste vara nuförtiden.Åtminstone är det vad mina tankar i huvudet brukar proklamera för mig- särskilt när jag dåsat till och gått in i omedvetenhetens disighet Men i meditationens nu- Där är jag. Inte mer än så. Att bara vara, är så fyllt av en underbar lätthet.
Och precis som efter ett åskoväder- så känns luften liksom lite lättare att andas efter min medititation .Och jag kan återigen andas och skapa och drömma och hitta på. Att bara vara i ett evinnerligt nu- är inte min uppfattning- min upplevelse av att leva livet. Men att vara i kontakt med det- har berikat mitt liv så oändligt mycket- att det numera är ett liv. Det är lite som Platons idé och sinnevärld- fast kanske lite tvärtom. Eller både och. Att tanka mig full på nuet, ursprungskällan - gör att jag kan uppleva med mina sinnen på ett mycket mer öppet och närvarande vis, än vad jag kunde tidigare. Och det gör att jag kan skippa mycket av min prestationsångest nu när semestern är slut- och det är dags att gå tillbaka in i Grottekvarnen igen.
Nu hör jag inte fåglarna längre….den andlösa tystnaden är här….. och - där- hörs ett dovt muller från havet till.
RSS Feed
