Im a Barbiegirl (skrivet från frekvens 5)

Det var en gång en liten liten flicka som bodde i en stor stor värld.Men den lilla lilla flickan vågade inte vara i den stora stora världen alldeles själv, så honskapade en lite liten låda som hon trängde ihop sig i så gott hon kunde. Den lilla lilla flickan fick egentligen inte plats med hela sig i den lilla lilla lådan så hon började krympa sig allt mindre och mindre för anpassa sig till den lilla lilla lådan som nu var hennes hela värld. Och vet ni- det konstiga var att då började den lilla lilla lådan också krympa ihop så snart fanns det inget kvar av den lilla lilla flickan som också fortsatt att krympa sig ännu mera för att få plats i den nu pyttelillla lådan- att det enda som blev kvar var en massa tankar som funnits i den lilla lilla flickans huvud om hur man skulle vara här i livet. Snipp snapp snut- hoppas inte denna sagan  får ett sådant slut.

På planet igår satt jämte mig en ung ficka på sisådär en 21 vårar. Och hon tycktes mig så rädd att inte duga till i den stora världen. Hon sprayade hejvilt på sig en hel parfymflaska och till detta bar hon en foundation som skulle gott och väl kunnat vara en årsförbrukning för unga flickor för ett decennium sedan. Hon pudrade och deodrantade sig helt ogenerat och öppet ( ja, jag är ju lite till åren kommen och en smula hämmad- så för mig är hygien något som är lite intimt). Hon bar en åtsmitande topp som visade upp ett par otäckt stela bröst och en tight långkjol med slits upp till låret , Sin nakenhet försökte hon under resans gång skyla då det blåste kallt i planet och gubbsjukt från män som kunde vara hennes farfar. Den unga flickan gav osäkerheten och obekvämligheten ett ansikte. Ett mycket rädd ansikte. Den unga damens klädsel fick mina tankar att gå mot scenkläder – merän reskläder.Men hon och många andra unga flickor verkar räkna de där få sekunderna man eventuellt får i strålkastarljuset som mer verkligt än alla de dagarna som sker mellan spotlighten. Påminner mig om att våra dagstidningar börjar stryka den sortens nyheter som inte ger många klick- sex ger alltid många klick- från mediavärldens bevakning. Den sortens verklighet liksom upphör att finnas. Likadant med den här sortens objektifiering av sin kropp- man finns liksom inte utan klickvänliga(läs SEXvänliga) scenutstyrslar. Det är enda gången man kan räknas- ibland.

Prata om att oddsen för att ALLT skall bli rätt i just den sekunden spotten når dig- prata om ångestframkallande!

Många unga flickor vill förmodligen precis som jag och mina generationskamrater se ut som våra idoler. Men- min generations idoler hade lite mer kläder på sig och oftast någon form av integritet som kläder kan ge dig. Att stå blottad med hela världens ögon på dig faller nog inte inom ramen för integritet- snarare krävs väl  en stålrustning att inte ta allt för illa vid sig av ålder och livets framfart med din kropp. Och de kanske inte alltid så snälla kommentarerna om det som är naturligt- att vi och våra kroppar är stadda i förändring sedan den dag vi föds.

Och har man vant publiken/ kompisarna/killarna med en klädsel där rumpa och bröst liksom alltid är på väg att ramla ut- kan dt vara svårt att helt dra tillbaka detta och gå in i en mer subjektifierad roll. Den ger liksom inte så många snabba gillaklick.

Kanske inga alls. Bara ditt egna.

Jag tycker lite synd om dagens unga flickor att de tvingas vara på scen hela tiden- min generation kunde glänsa lite på festen, på kubben eller discot- men sedan kliva in i en vardag där man fick ganska mycket vara sig själv. Idag verkar det avhumaniserade skönhetsidealet så krävande att det är ett dygnetrunt jobb att vara snygg och klicktillvänd.

Här kanske en del tänker att låt de unga få göra det de vill- och är utseendet det roligaste man har att sysselsätta sig med- låt det vara så. Låt dem få göra det de gör- för det vill jag ju själv. Göra vad jag vill alltså, inklusive ett och annat fel. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur tråkigt de verkar ha det för det mesta. Lite som folk som pinar sig genom träningspass för att det är skönt efteråt….vad sägs om skönt hela tiden? Rolig träning?  Duga som man är? Kan det vara något att ta till sig?

De är unga flickorna idag får mig mer att tänka på de olyckliga systrarna till Askungen- de som skar av lite bitar av sig själva för att duga åt prinsen….som inte valde dem…Förmodligen hade de ju tur i oturen att inte behöva leva med honom som krävde en sådan anpassning-  att man måste minska på sig själv för att duga åt den killen.  Om inte man vill ha kvar sina tår och andra skavanker så får man nog göra som den
lilla lilla flickan – skapa en låda och bli en Barbiegirl in a Barbieworld- då blir ju hela världen begriplig. Om än väldigt väldigt liten.