En god vän till mig hade varit arbetslös ett bra tag när hon fick träffa en handläggare på arbetsförmedlingen. Hennes profil skulle matchas med lediga jobb på marknaden. Efter en stund kom följande meddelande upp ” Inget matchningsbart objekt”
Hon förblev arbetslös ända till hon skapade sin egen verklighet och startade sitt drömprojekt.
Hur många icke matchningsbara objekt vandrar runt på våra gator och torg?
Hur många människor får stanna i vakuumet av att inte passa in i vårt arbetsliv?
Samtidigt ser jag varje dag kollegor som stressar och pressar sig- springer runt med en kronisk otillräcklighet. Alltför många saker som faller mellan stolar- alltför många kvalitéer som prioriteras bort. Alltför många bollar i luften som inte hinner fångas upp och tas emot. Alltid med en känsla av att springa lite efter- men ändå försent.
Dom icke matchningsbara objekten- de som väljs bort för att de kanske har en skavank som ett konstigt efternamn, arbetslivserfarenhet men ingen examen, ett handikapp eller bara är fortfarande ung-de skulle behövas på mitt jobb. Ett par extra händer. Någon som skulle kunna hinna återkoppla. Någon som skulle bara kunna möta i dörren med ett leende. Någon som skulle kunna ringa det där samtalet. Eller sortera och arkivera. Dokumentera. Finnas om någon är sjuk eller bara inte hinner mera.
Det finns inga pengar, tänker kanske du. Vi har inte råd att ha alla i arbete Men så tänker inte jag. Tvärtom. Jag tror inte vi har råd att inte ha alla i arbete. Åtminstone alla de som vill. De som inte vill – låt dem vara. De kanske är de som kommer revolutionera världen, konsten, vetenskapen – kanske hela vårt kosmos. För de hinner inte vara genialiska efter arbetstid. De behövs de också
Men de som vill vara med i sammanhang, vill och kan bidra till rådande samhällskropp. Låt dem komma med på tåget- så kan vi andra äntligen få sluta när dagen är slut. Och hinna vara lita kreativa och friska – medan vi fortfarande lever! Dela våra arbetstimmar och löner , dela lite mer eller rättare sagt- mycket mer rättvist mellan oss som finns. Jag behöver inte så många fler prylar i mitt liv i alla fall- men ledighet och kreativitet skulle behöva fyllas på. Där lider jag nöd!!! Stor nöd- så att jag faktiskt börjat uppvisa bristsjukdomar som sömnlöshet, eksem, magkatarr, depression och en tilltagande glädjelöshet i tillvaron över sakernas tillstånd.
Hon förblev arbetslös ända till hon skapade sin egen verklighet och startade sitt drömprojekt.
Hur många icke matchningsbara objekt vandrar runt på våra gator och torg?
Hur många människor får stanna i vakuumet av att inte passa in i vårt arbetsliv?
Samtidigt ser jag varje dag kollegor som stressar och pressar sig- springer runt med en kronisk otillräcklighet. Alltför många saker som faller mellan stolar- alltför många kvalitéer som prioriteras bort. Alltför många bollar i luften som inte hinner fångas upp och tas emot. Alltid med en känsla av att springa lite efter- men ändå försent.
Dom icke matchningsbara objekten- de som väljs bort för att de kanske har en skavank som ett konstigt efternamn, arbetslivserfarenhet men ingen examen, ett handikapp eller bara är fortfarande ung-de skulle behövas på mitt jobb. Ett par extra händer. Någon som skulle kunna hinna återkoppla. Någon som skulle bara kunna möta i dörren med ett leende. Någon som skulle kunna ringa det där samtalet. Eller sortera och arkivera. Dokumentera. Finnas om någon är sjuk eller bara inte hinner mera.
Det finns inga pengar, tänker kanske du. Vi har inte råd att ha alla i arbete Men så tänker inte jag. Tvärtom. Jag tror inte vi har råd att inte ha alla i arbete. Åtminstone alla de som vill. De som inte vill – låt dem vara. De kanske är de som kommer revolutionera världen, konsten, vetenskapen – kanske hela vårt kosmos. För de hinner inte vara genialiska efter arbetstid. De behövs de också
Men de som vill vara med i sammanhang, vill och kan bidra till rådande samhällskropp. Låt dem komma med på tåget- så kan vi andra äntligen få sluta när dagen är slut. Och hinna vara lita kreativa och friska – medan vi fortfarande lever! Dela våra arbetstimmar och löner , dela lite mer eller rättare sagt- mycket mer rättvist mellan oss som finns. Jag behöver inte så många fler prylar i mitt liv i alla fall- men ledighet och kreativitet skulle behöva fyllas på. Där lider jag nöd!!! Stor nöd- så att jag faktiskt börjat uppvisa bristsjukdomar som sömnlöshet, eksem, magkatarr, depression och en tilltagande glädjelöshet i tillvaron över sakernas tillstånd.
RSS Feed
