En frågeställning jag ofta återkommer till för att jag brottas med det på olika sätt inom och utom mig själv. Det är obalansen mellan det kvinnliga och det manliga. Ojämlikheten. Och därmed orättvisan- och dess märkliga bisarra och perverterade konsekvenser.
Jag tror att vi på individplanet har tillgång till både så kallat manliga och så kallt kvinnliga energier- inom oss för att skapa en unik enhet för just mig.
Sedan lever vi i kontext och skapar strukturer som skapar jordmån för nya strukturer och därmed nya sammanhang och förutsättningar. Dessa är alltid i förändring- tänk fjärilseffekten – den hundrade apan - den femte vågen. Livet och vi är alltså i ständig förändring- och det kräver tillgång till hela min kapacitet och potentialitet för att verka rätt för mig.
Oklart när,i historien vi människor började skapa strukturer – och började tappa rätten och närheten till vår egen självklara helhet, men troligtvis när vi började bygga byar, städer och civilisationer. Ju större vi byggde desto mer kontrollerande faktorer sattes in i livsspelet- som skapade försvårande omständigheter för kärleken och friheten i att vara just en allpotential människa.
Då skapade vi också en könsmaktsordning- med mannen i pyramidens topp stående på de kvinnliga. De livgivande magiska krafterna som kvinnan besatt - blev nu äckligt, skamligt och körbart. Mången religionshistorier byggdes upp för skapa trovärdighet i tudelning av manligt- ljus- gott- kontra kvinnlig – mörker- dåligt. Eller rent av mer eller mindre värdelöst. Tänk att i forntiden firade man flickors menstruation- nu skall man i västvärlden vara fräsch och oblodig - medan man i andra delar av världen låses inne eller stängs ute från byn medan man blöder livets blod.
Och här sitter vi nu , hela mänskligheten , inpinkad i en lite vrå av ett helt universum av storartade möjligheter. Tudelad och bestulna på vår mänsklighet.
Här sitter mannen i fast sina tvångstankar att kärlek och sex inte hör ihop. Kärlek till hustrun och barnen( madonnan)- gör honom till konsument/tjuv av andra kvinnors kroppar (horan). Och hans rädsla för närhet gör att hans sexualitet tas ifrån honom. Långt bort från innerlighetens ljuvlighet. De manligt konsumtionssexuella drömmarna blir mer och mer livsfientliga- och kanske är det bra. För utan frö av liv i sig- så dör de ju ut…..Och här sitter nu den lille mannen utan möjlighet att hitta tillbaka till sina livgivande kvinnliga energier…och hans liv blir så tomt, så ödsligt och så dött- att han måste ut och döda bort all denna död inom sig.
Vi försöker tappert lura oss att tro att Beyoncé eller Lady Gaga i sina unga kroppar subjektifierar kvinnan ur manlighetens objektifierings fälla- genom att de tjänar pengar…. Att pengar är nyckeln till frihet. Kanske är pengar nyckeln till makt….men ett värre fängelse att sätta sig i är nog svårt att hitta på.
När Beyoncé står på scen i baddräkt och smink med kopior av sig själv och ropar Girl och power….så undrar jag var töserna och tanterna och morsorna är? Var finns den befriande humorn att vara människa? Ingen snubblar eller gör något oväntat och tokigt – lite manliga energier helt enkelt! Att våga vara flicka/kvinna hela livet ut kanske kräver lite mer manligt ”äh vad fan –tänk”?
När tant Patti Smith, typ 68 år- står på scenen med ett illmarigt leende så skrattar livet inom mig. Hon gör mig fri och glad. Hon verkar vara allt möjlig i sig själv. Och det befriar mig!!
När unga fröken Beyoncé står på scen gör hon mig ledsen i sin lek att se ut som en skyltdocka- för hon signalerar till mig att hon sitter fast i leken. Hon blir så pyttelite människa i sin sexsymbolklädsel i mina ögon. Och det får mig att kippa efter luft- jag känner mig instängd och kvävd i den lillla lilla boxen ung sexsymbol – med en kort -väldigt kort - bäst före datum. Blomsterängens mångfald av gladhet och förgprakt ryms liksom inte om man bara får se ut som en röd rosenknopp- framodlad i ett växthus av lågavlönade arbetare.
Så vad är då min lärdom av detta? Hur fasiken skall jag leva vidare och ta mig ur denna hårt knutna knut av mitt dilemma med den patriarkala synen på mänskligheten som jag upplever mig drabbad av som kvinna?
Är det att sluta identifiera mig med rollen kvinna och bara vara människa – med både manligt och kvinnligt inom mig?
Kan man vara människa med röda naglar och långt hår?? Med fräcka smycken och urringad tröja? Eller är det som att simma långt ut i hajrikt vatten? Med Hajkäk-skylten påslagen?
Jag tror att vi på individplanet har tillgång till både så kallat manliga och så kallt kvinnliga energier- inom oss för att skapa en unik enhet för just mig.
Sedan lever vi i kontext och skapar strukturer som skapar jordmån för nya strukturer och därmed nya sammanhang och förutsättningar. Dessa är alltid i förändring- tänk fjärilseffekten – den hundrade apan - den femte vågen. Livet och vi är alltså i ständig förändring- och det kräver tillgång till hela min kapacitet och potentialitet för att verka rätt för mig.
Oklart när,i historien vi människor började skapa strukturer – och började tappa rätten och närheten till vår egen självklara helhet, men troligtvis när vi började bygga byar, städer och civilisationer. Ju större vi byggde desto mer kontrollerande faktorer sattes in i livsspelet- som skapade försvårande omständigheter för kärleken och friheten i att vara just en allpotential människa.
Då skapade vi också en könsmaktsordning- med mannen i pyramidens topp stående på de kvinnliga. De livgivande magiska krafterna som kvinnan besatt - blev nu äckligt, skamligt och körbart. Mången religionshistorier byggdes upp för skapa trovärdighet i tudelning av manligt- ljus- gott- kontra kvinnlig – mörker- dåligt. Eller rent av mer eller mindre värdelöst. Tänk att i forntiden firade man flickors menstruation- nu skall man i västvärlden vara fräsch och oblodig - medan man i andra delar av världen låses inne eller stängs ute från byn medan man blöder livets blod.
Och här sitter vi nu , hela mänskligheten , inpinkad i en lite vrå av ett helt universum av storartade möjligheter. Tudelad och bestulna på vår mänsklighet.
Här sitter mannen i fast sina tvångstankar att kärlek och sex inte hör ihop. Kärlek till hustrun och barnen( madonnan)- gör honom till konsument/tjuv av andra kvinnors kroppar (horan). Och hans rädsla för närhet gör att hans sexualitet tas ifrån honom. Långt bort från innerlighetens ljuvlighet. De manligt konsumtionssexuella drömmarna blir mer och mer livsfientliga- och kanske är det bra. För utan frö av liv i sig- så dör de ju ut…..Och här sitter nu den lille mannen utan möjlighet att hitta tillbaka till sina livgivande kvinnliga energier…och hans liv blir så tomt, så ödsligt och så dött- att han måste ut och döda bort all denna död inom sig.
Vi försöker tappert lura oss att tro att Beyoncé eller Lady Gaga i sina unga kroppar subjektifierar kvinnan ur manlighetens objektifierings fälla- genom att de tjänar pengar…. Att pengar är nyckeln till frihet. Kanske är pengar nyckeln till makt….men ett värre fängelse att sätta sig i är nog svårt att hitta på.
När Beyoncé står på scen i baddräkt och smink med kopior av sig själv och ropar Girl och power….så undrar jag var töserna och tanterna och morsorna är? Var finns den befriande humorn att vara människa? Ingen snubblar eller gör något oväntat och tokigt – lite manliga energier helt enkelt! Att våga vara flicka/kvinna hela livet ut kanske kräver lite mer manligt ”äh vad fan –tänk”?
När tant Patti Smith, typ 68 år- står på scenen med ett illmarigt leende så skrattar livet inom mig. Hon gör mig fri och glad. Hon verkar vara allt möjlig i sig själv. Och det befriar mig!!
När unga fröken Beyoncé står på scen gör hon mig ledsen i sin lek att se ut som en skyltdocka- för hon signalerar till mig att hon sitter fast i leken. Hon blir så pyttelite människa i sin sexsymbolklädsel i mina ögon. Och det får mig att kippa efter luft- jag känner mig instängd och kvävd i den lillla lilla boxen ung sexsymbol – med en kort -väldigt kort - bäst före datum. Blomsterängens mångfald av gladhet och förgprakt ryms liksom inte om man bara får se ut som en röd rosenknopp- framodlad i ett växthus av lågavlönade arbetare.
Så vad är då min lärdom av detta? Hur fasiken skall jag leva vidare och ta mig ur denna hårt knutna knut av mitt dilemma med den patriarkala synen på mänskligheten som jag upplever mig drabbad av som kvinna?
Är det att sluta identifiera mig med rollen kvinna och bara vara människa – med både manligt och kvinnligt inom mig?
Kan man vara människa med röda naglar och långt hår?? Med fräcka smycken och urringad tröja? Eller är det som att simma långt ut i hajrikt vatten? Med Hajkäk-skylten påslagen?
RSS Feed
