Läste precis att många Way ot west-publiken i Slottskogen i reagerat mot Outkast sexism i form aven filmad strippa- och lämnat konserten i protest
Bra. Skitbra!!
Ledningen för WoW vill arbeta mot sexism- men inte använda sig av censur…. Men då kanske man får anta en slags värdegrund som ledningen känner att de verkligen står på och står upp för- även om det innebär att man helt enkelt inte bjuder in vissa artister – hur bra musik de än gör-som vill ha kvar sin sexistiska eller rasistiska syn.
Tänk om det också kunde omfatta biochefer- måste man verkligen köpa in all skit som görs? Om man nu säger sig stå för något? Typ svensk grundlag och FNs barnkonvention och dylikt…
Tänkte på det även häromdagen när jag läste en manlig journalist recension av den franska filmen Isabelle ( Jeune et jolie) av Francois Ozon- där en ung flickas kropp exponeras. Recensenten Mats Johnsson sågade i och för sig filmen just därför- att den bara exploaterade ung flickas kropp, utan något som helst vettigt sammanhang. Men han avslutade med orden ” Att filmen bara blir en manlig fantasi”….
Och då reagerade jag- vadå fantasi? Är det inte snarare en manlig tvångstanke – detta med satt i tid och otid ta sig rätten att exploatera kvinnokroppar.
En manlig tvångstanke , tänker jag , som på något sätt grundar sig i att kvinnor bara finns till för dom. Att kvinnor är liksom alltid ovillkorliga i sin kärlek och villighet. Trots att mannen aldrig skulle komma på frågan att ställa upp med samma beredvillighet.
Det tycks mig som om mången män fastnat i en slags arketyp av manlighet som innebär att en man bara tar eller får- aldrig ger lika. Aldrig behöver fästa sig. I ett polariserat samhälle kan total balans aldrig uppnås, tror jag. Men nästgårds till den ovillkorliga kärleken vi alla längtar efter, även vi kvinnor, finns den jämlika kärleken. Den nästan ovillkorliga kärleken är däremot inte i närheten i den sorts relationer som bygger på fast positionering- som den manliga tvångstanken bygger på .
Sluta missbruka ordet fantasi, skulle jag också vilja proklamera - för för mig är en fantasi något fint- något som befriar. Oss alla. Som gör det omöjliga möjligt. Det är fritt och lätt- vilket den sk manliga fantasin, the male gaze inte är. Den håller oss fångna allihopa, män som kvinnor
Tvångstankar är nämligen hämtade ur sjukdom eller skruvat beteende.
Jag tycker att Manligheten sitter fast i en slags psykos- gällande denna fixering av rätten att missbruka kärleken och kvinnor. Men män har ingen sjukdomsinsikt.
Och Kvinnligheten sitter i ett neurotisk skruvstäd- och backar upp den manliga tvångstanken med sina kroppar, drömmar och liv. Det är som min getingrädsla- jag vet att jag är knäpp som är rädd för en sådan liten tingest- men jag springer i alla fall. Den kvinnliga neurosen kan bara botas av att kvinnor som jag – vänder oss om och säger ”Förlåt att jag spelat med så länge” –innan vi delar ut en jävla käftsmäll! Till getingar och män.
Det känns så förfärligt tragiskt tycker jag- att vi spelar ett spel- som går ut på att förlora. Kvinnor förlorar värdighet och sin självkänsla. Män förlorar sig i skuldkänslor och livsångest.
Jag gillar spela spel- det är roligt. Men då måsta alla ha chansen att vinna- och vinna igen! Och att det sker i samförstånd och inte på den ena halvans bekostnad.
Det är inget kul att vinna- när man fuskat sig fram till segern, tycker jag. Och som jag uppfattar att Manligheten gjort- tillsammans med Kvinnlighetens medlöperi.
Bra. Skitbra!!
Ledningen för WoW vill arbeta mot sexism- men inte använda sig av censur…. Men då kanske man får anta en slags värdegrund som ledningen känner att de verkligen står på och står upp för- även om det innebär att man helt enkelt inte bjuder in vissa artister – hur bra musik de än gör-som vill ha kvar sin sexistiska eller rasistiska syn.
Tänk om det också kunde omfatta biochefer- måste man verkligen köpa in all skit som görs? Om man nu säger sig stå för något? Typ svensk grundlag och FNs barnkonvention och dylikt…
Tänkte på det även häromdagen när jag läste en manlig journalist recension av den franska filmen Isabelle ( Jeune et jolie) av Francois Ozon- där en ung flickas kropp exponeras. Recensenten Mats Johnsson sågade i och för sig filmen just därför- att den bara exploaterade ung flickas kropp, utan något som helst vettigt sammanhang. Men han avslutade med orden ” Att filmen bara blir en manlig fantasi”….
Och då reagerade jag- vadå fantasi? Är det inte snarare en manlig tvångstanke – detta med satt i tid och otid ta sig rätten att exploatera kvinnokroppar.
En manlig tvångstanke , tänker jag , som på något sätt grundar sig i att kvinnor bara finns till för dom. Att kvinnor är liksom alltid ovillkorliga i sin kärlek och villighet. Trots att mannen aldrig skulle komma på frågan att ställa upp med samma beredvillighet.
Det tycks mig som om mången män fastnat i en slags arketyp av manlighet som innebär att en man bara tar eller får- aldrig ger lika. Aldrig behöver fästa sig. I ett polariserat samhälle kan total balans aldrig uppnås, tror jag. Men nästgårds till den ovillkorliga kärleken vi alla längtar efter, även vi kvinnor, finns den jämlika kärleken. Den nästan ovillkorliga kärleken är däremot inte i närheten i den sorts relationer som bygger på fast positionering- som den manliga tvångstanken bygger på .
Sluta missbruka ordet fantasi, skulle jag också vilja proklamera - för för mig är en fantasi något fint- något som befriar. Oss alla. Som gör det omöjliga möjligt. Det är fritt och lätt- vilket den sk manliga fantasin, the male gaze inte är. Den håller oss fångna allihopa, män som kvinnor
Tvångstankar är nämligen hämtade ur sjukdom eller skruvat beteende.
Jag tycker att Manligheten sitter fast i en slags psykos- gällande denna fixering av rätten att missbruka kärleken och kvinnor. Men män har ingen sjukdomsinsikt.
Och Kvinnligheten sitter i ett neurotisk skruvstäd- och backar upp den manliga tvångstanken med sina kroppar, drömmar och liv. Det är som min getingrädsla- jag vet att jag är knäpp som är rädd för en sådan liten tingest- men jag springer i alla fall. Den kvinnliga neurosen kan bara botas av att kvinnor som jag – vänder oss om och säger ”Förlåt att jag spelat med så länge” –innan vi delar ut en jävla käftsmäll! Till getingar och män.
Det känns så förfärligt tragiskt tycker jag- att vi spelar ett spel- som går ut på att förlora. Kvinnor förlorar värdighet och sin självkänsla. Män förlorar sig i skuldkänslor och livsångest.
Jag gillar spela spel- det är roligt. Men då måsta alla ha chansen att vinna- och vinna igen! Och att det sker i samförstånd och inte på den ena halvans bekostnad.
Det är inget kul att vinna- när man fuskat sig fram till segern, tycker jag. Och som jag uppfattar att Manligheten gjort- tillsammans med Kvinnlighetens medlöperi.
RSS Feed
