Nu är den slut. Neapelsviten av Elena Ferrante som fyllt mig med en läslust som i unga dagar. Detta epos över vår tid och med två kvinnors; Elena och Lilas drömmar, liv och försök till vänskap i den mörka skuggan av Mannen. En fantastisk resa på 1700 sidor i kvinnoliv i macholandet Italien. Så många tankar jag fick! Så många känslor jag känt. Minnen som väckts upp i nytt ljus. Klarhet. Och insikter i massor för mig nu att sortera.
Boken, som utan pekpinnar, påvisar sida upp och sida ner det omöjliga; att som kvinnlig identitet lyckas på riktigt i Mannens territorium. Att lyckas vara hel och kreativ människa, sträva mot drömmar och älska i och med en öppen hand. Det här är en starkt feministisk skildring av kvinnors liv och villkor i hierarkier där kön och klass tycks bestämma vilken väg ditt egna liv ska ta. Om du inte slåss varje dag för din rätt att leva på egen hand.
Kan kvinnor verkligen vara vänner i det skugglandet? Jag tycker boken visar att det inte går. I alla fall är det omöjligt utan extrem vaksamhet och medvetenhet. Det krävs mycket skinn på näsan och att vara En Kvinna Med Stort Mod för att inte dansa efter Mannens pipa. Men det går ju- för allting går, som Pippi Långstrump säger. Det gäller bara att lära sig hur….
Men är du betingad av en annan varelse så är du inte fri. Och många kvinnor är betingade på livstid. Inte av sina barn. De växer ju upp. De är betingad av Mannen. Drömmen om Honom, livet med Honom. Men Mannen växer inte upp i skuggan av sin egen skapelse; patriarkatet. Tänker jag. Så det blir en svanesång att leva med en sådan Man. Din svanesång som kvinna och hel människa.
Så kvinnan måste göra sig fri om dt skall bli någon ordning i torpet.. Själv. Mannen lär inte ge upp sina privilegier själv- inte förrän konsekvenserna i form av förbannelser av dem blir oerhört många fler och tunga att leva med.
Att vara fri är att ibland vara till behag- men lika ofta till obehag. Något jag tänker kvinnor har generellt svårt att vara. Det kan dessutom vara förenat med ensamhet.
Att göra själv är att vara ensam. Men kan du egentligen vara en riktig vän om du inte är beredd att förlora vänskapen?
Elena vågar aldrig riktigt konfrontera Lila i rädslan av att förlora henne. Och Lila utvecklar demoniska drag i denna rädsla. En relation så full av svek, feghet, konkurrens om Mannens gunst, publikens gillande. Så full av tragiska tokigheter att det riktigt ärliga nära samtalet aldrig riktigt blir av mellan Elena och Lila - bara som punchlines i ett trapphus. Oftast sagda av Lila och bearbetade av Elena.
Kan man bli hel som människa om du är född med ett kvinnligt kön och med heterosexuell läggning i ett patriarkaliskt skuggland ? Kan du få älska och leva med en man på lika villkor och med respekt för varandras egna skapandet och drömmar? Ja det tror jag. Men det krävs en skoningslös ärlighet även för kvinnorna att våga se sig själva som de medlöpare vi varit under tusental år. Och ta i tu med det! Våga vara till besvär! Våga säga Nej till det du inte vill och spara kraften till säga Ja till det du verkligen vill.
I skugglandet av den falske fadern eller falske mannen i form av patriarkatet - den fader som förgriper sig på, utövar våld och skapar olust för kvinnor och barn- föds eller bevaras ingen människas kärlek. Bara missväxlighet och vanartiga relationer.
Så ut i solen, alla ni människor som vill leva medan ni ändå vandrar här på jorden!
För det är väl här och nu vi lever? Eller hoppas ni på Andra chansen? Skapa den då!!
Boken, som utan pekpinnar, påvisar sida upp och sida ner det omöjliga; att som kvinnlig identitet lyckas på riktigt i Mannens territorium. Att lyckas vara hel och kreativ människa, sträva mot drömmar och älska i och med en öppen hand. Det här är en starkt feministisk skildring av kvinnors liv och villkor i hierarkier där kön och klass tycks bestämma vilken väg ditt egna liv ska ta. Om du inte slåss varje dag för din rätt att leva på egen hand.
Kan kvinnor verkligen vara vänner i det skugglandet? Jag tycker boken visar att det inte går. I alla fall är det omöjligt utan extrem vaksamhet och medvetenhet. Det krävs mycket skinn på näsan och att vara En Kvinna Med Stort Mod för att inte dansa efter Mannens pipa. Men det går ju- för allting går, som Pippi Långstrump säger. Det gäller bara att lära sig hur….
Men är du betingad av en annan varelse så är du inte fri. Och många kvinnor är betingade på livstid. Inte av sina barn. De växer ju upp. De är betingad av Mannen. Drömmen om Honom, livet med Honom. Men Mannen växer inte upp i skuggan av sin egen skapelse; patriarkatet. Tänker jag. Så det blir en svanesång att leva med en sådan Man. Din svanesång som kvinna och hel människa.
Så kvinnan måste göra sig fri om dt skall bli någon ordning i torpet.. Själv. Mannen lär inte ge upp sina privilegier själv- inte förrän konsekvenserna i form av förbannelser av dem blir oerhört många fler och tunga att leva med.
Att vara fri är att ibland vara till behag- men lika ofta till obehag. Något jag tänker kvinnor har generellt svårt att vara. Det kan dessutom vara förenat med ensamhet.
Att göra själv är att vara ensam. Men kan du egentligen vara en riktig vän om du inte är beredd att förlora vänskapen?
Elena vågar aldrig riktigt konfrontera Lila i rädslan av att förlora henne. Och Lila utvecklar demoniska drag i denna rädsla. En relation så full av svek, feghet, konkurrens om Mannens gunst, publikens gillande. Så full av tragiska tokigheter att det riktigt ärliga nära samtalet aldrig riktigt blir av mellan Elena och Lila - bara som punchlines i ett trapphus. Oftast sagda av Lila och bearbetade av Elena.
Kan man bli hel som människa om du är född med ett kvinnligt kön och med heterosexuell läggning i ett patriarkaliskt skuggland ? Kan du få älska och leva med en man på lika villkor och med respekt för varandras egna skapandet och drömmar? Ja det tror jag. Men det krävs en skoningslös ärlighet även för kvinnorna att våga se sig själva som de medlöpare vi varit under tusental år. Och ta i tu med det! Våga vara till besvär! Våga säga Nej till det du inte vill och spara kraften till säga Ja till det du verkligen vill.
I skugglandet av den falske fadern eller falske mannen i form av patriarkatet - den fader som förgriper sig på, utövar våld och skapar olust för kvinnor och barn- föds eller bevaras ingen människas kärlek. Bara missväxlighet och vanartiga relationer.
Så ut i solen, alla ni människor som vill leva medan ni ändå vandrar här på jorden!
För det är väl här och nu vi lever? Eller hoppas ni på Andra chansen? Skapa den då!!
RSS Feed
