Vad är ensamhet egentligen? Avsaknad av vänner? Eller avsaknaden av mening och mål i livet?
Är ensamhet den där känslan av osynlighet- när ingen messar, ingen bekräftar din personlighets existens – ingen gillar dina bilder på Instagram eller dina nyinköpta skor.
Finns ensamhet egentligen? Eller är det övergivenhet jag menar egentligen. Övergiven av det jag trodde på och föreställt mig skulle bli.
Nu sitter jag mycket ensam i min lägenhet. En självvald ensamhet ska tilläggas. Jag kan skippa min kompdag och gå och arbeta. Jag kan ringa runt och bestämma träff med någon i telefonlistan- med en ursäkt eller två.. Men jag vill inte. Jag vill vara ensam en stund. Med mig och livet. Jag hade kunnat slå följe med mannen ut. Men jag ville inte. Jag ville dröja mig kvar här inne i ensamheten.
Jag hör fågelkvitter, byggnadsarbetarna. En cykel och bil. Staden har vaknat. Jag har vaknat
Min man har åkt iväg Barnen bor inte här längre.De flesta vännerna är inte nåbara så här dags på dygnet.
Flödet på Facebook känns oviktigt och irrelevant - här och nu.
Ändå känner jag mig inte ensam. Möjligen åsidosatt. Av en fantasi som inte slog in.
För några år sedan var jag på Svalbard och gick ifrån mitt sällskap. Ute ensam på vidden i allt det tysta vita- kände jag så oerhört mycket liv. Mitt hjärta slog, mina steg hördes tydligt. Mina andetag var levande. Och jag kände mig inte ett endaste dugg ensam. Tvärtom. Förenad. Med något mycket större än My.
Jag behöver slå av på takten och komma från alla dessa föreställningar som farten medför. Jag behöver min ensamhet för att känna att jag inte är själv.
Att jag är livet och livet är i mig. Frid.
Men ibland känner jag mig ändå övergiven, åsidosatt och osynlig. Särskilt precis när jag kommit från sorliga rum och rushiga kickar. Då blir min osynlighet så synlig en stund i det tysta ingentinget. Och det smärtar. En stund tills jag hunnit bromsa in i en stunds ensamhet.
Så -Nu är jag en mycket ensam människa. Här och nu.Precis nu.
Är ensamhet den där känslan av osynlighet- när ingen messar, ingen bekräftar din personlighets existens – ingen gillar dina bilder på Instagram eller dina nyinköpta skor.
Finns ensamhet egentligen? Eller är det övergivenhet jag menar egentligen. Övergiven av det jag trodde på och föreställt mig skulle bli.
Nu sitter jag mycket ensam i min lägenhet. En självvald ensamhet ska tilläggas. Jag kan skippa min kompdag och gå och arbeta. Jag kan ringa runt och bestämma träff med någon i telefonlistan- med en ursäkt eller två.. Men jag vill inte. Jag vill vara ensam en stund. Med mig och livet. Jag hade kunnat slå följe med mannen ut. Men jag ville inte. Jag ville dröja mig kvar här inne i ensamheten.
Jag hör fågelkvitter, byggnadsarbetarna. En cykel och bil. Staden har vaknat. Jag har vaknat
Min man har åkt iväg Barnen bor inte här längre.De flesta vännerna är inte nåbara så här dags på dygnet.
Flödet på Facebook känns oviktigt och irrelevant - här och nu.
Ändå känner jag mig inte ensam. Möjligen åsidosatt. Av en fantasi som inte slog in.
För några år sedan var jag på Svalbard och gick ifrån mitt sällskap. Ute ensam på vidden i allt det tysta vita- kände jag så oerhört mycket liv. Mitt hjärta slog, mina steg hördes tydligt. Mina andetag var levande. Och jag kände mig inte ett endaste dugg ensam. Tvärtom. Förenad. Med något mycket större än My.
Jag behöver slå av på takten och komma från alla dessa föreställningar som farten medför. Jag behöver min ensamhet för att känna att jag inte är själv.
Att jag är livet och livet är i mig. Frid.
Men ibland känner jag mig ändå övergiven, åsidosatt och osynlig. Särskilt precis när jag kommit från sorliga rum och rushiga kickar. Då blir min osynlighet så synlig en stund i det tysta ingentinget. Och det smärtar. En stund tills jag hunnit bromsa in i en stunds ensamhet.
Så -Nu är jag en mycket ensam människa. Här och nu.Precis nu.
RSS Feed
