Ibland får jag frågan hur jag gör för att oftast vara så glad- trots allt livet..
Jag uppfattas tydligen som stark klok och glad av många- särskilt av de som kommit in i mitt liv de senaste 10-15 åren. Jag var nog dystrare förr- även om jag alltid har haft nära till skratt. Jag gillar att ha det mysigt, skönt och roligt- nämligen. Och det torde jag väl knappast vara den enda här på jorden som gillar. Tänker jag- samtidigt så vete fan när jag ser hur mina medmänniskor gör sina val av liv….
Så hur gör jag då?
Ett: Jag tycker att det är tråkigt att ha tråkigt. Så då gör jag något för att inte ha det längre. Jag sätter igång helt enkelt med något och lägger min tillit till att det ordnar sig. För att jag inte spikat fast målet om vad jag måste uppnå. Jag måste inte bli chef. Jag måste inte bli känd. Jag måste inte bli rik på pengar och karriär. Jag måste inte ha den mannen till vilket pris som helst. Eller resa till Maldiverna. Det går bra med att bara resa.
Att älska. Och göra arbetet till ett kul och stimulerande genom möten med alla människor av olika slag som finns runt om mig. Även de som är lite korkade och knepiga.
Jag såg på min pappas hand igår. Tummen är alldeles krokig på grund av en gammal skada som läkt ihop på ett lite galet sätt. Den tummen är liksom unik. Och skön att se på av just den anledningen. Den gör sig på bild.
Det är så jag fungerar. Jag har inte bestämt att tummar måste se ut på ett särskilt sätt och graderat dem i fallande skala utifrån det. Det gäller årstider och natur också. Ett skirt grönt blad är vackert, liksom ett gulnat löv med lite hål i. Jag sätter inte dem emot varandra.
Jag har en vän som sa att hon inte kunde börja gilla en man för att han hade stor mage, Sådant gör mig förundrad. En människa är ju vidunderlig. Och magen, likaså. Den är liksom med på köpet. Huvudsaken är att min hand gillar att ta på den magen. Jag skulle inte vilja ha mitt val av kärlek begränsat av storleken på en mage. Eller hårfärg. Eller bankkonto eller ålder. Det känns för tråkigt att krympa urvalet på människor och sinnesupplevelser av den sortens kriterier.
Jag har en annan vän som väntat i snart ett decennium på att den rätta mannen hon valt ut skall komma till henne på det vis som hon vill att han skall göra.Och hon är inte ensam- tänk på Ester- Lena Andersson alter ego i ”Egenmäktigt förfarande” . Jag förstår innerst inne inte hur dessa människor orkar ha så tråkigt i så många år. Det är som att sitta i match efter match på avbytarbänken i högsta divisionen- istället för spela i en liten lägre division och träna sig upp. Eller starta ett nytt lag.
Jag vet människor som inte trivts på sin arbetsplats i åratal- och ändå inte säger upp sig. Pröva något nytt och kanske lite annorlunda…
För att de förmodligen är fulla med rädsla att släppa taget och att det skall göra ont att falla. Jag hörde att mina kolleger inte vågar stå för att de ibland mår dåligt för att de inte alltid orkar med arbetslivets knasiga hetsighet. Jag står definitivt för min klenhet. Jag ligger ibland sömnlös i flera nätter för tankarna far i huvudet på allt jag inte hunnit med. Elle r kanske tappat bort. Jag gillar inte tappa bort människor. Men det gör jag ibland. Och jag är fullt på det klara med att jag fattar sämre beslut trötta dagar. Som skapar merjobb lite senare. Klent? Absolut! Men sådan är jag! Jag kan inte bättre än så.Och i det läget, då försöker jag ta mig en dag att vila till mig.
Jag är också full av rädsla inför att förlora min frihet och kapacitet att göra nytt. Jag tycker inte om att sitta fast i tråkigheter. Så då försöker jag att inte göra det. Jag gör fullt av misstag och fel. Flera i veckan, faktiskt. Men jag tycker nog att det blir mindre galet med åren. För jag lär mig ju av dem alla.
Och det gör mig för det mesta glad.
Så livet rullar på. Och jag försöker fånga guldkornen i dagen. Så många jag kan!
Jag uppfattas tydligen som stark klok och glad av många- särskilt av de som kommit in i mitt liv de senaste 10-15 åren. Jag var nog dystrare förr- även om jag alltid har haft nära till skratt. Jag gillar att ha det mysigt, skönt och roligt- nämligen. Och det torde jag väl knappast vara den enda här på jorden som gillar. Tänker jag- samtidigt så vete fan när jag ser hur mina medmänniskor gör sina val av liv….
Så hur gör jag då?
Ett: Jag tycker att det är tråkigt att ha tråkigt. Så då gör jag något för att inte ha det längre. Jag sätter igång helt enkelt med något och lägger min tillit till att det ordnar sig. För att jag inte spikat fast målet om vad jag måste uppnå. Jag måste inte bli chef. Jag måste inte bli känd. Jag måste inte bli rik på pengar och karriär. Jag måste inte ha den mannen till vilket pris som helst. Eller resa till Maldiverna. Det går bra med att bara resa.
Att älska. Och göra arbetet till ett kul och stimulerande genom möten med alla människor av olika slag som finns runt om mig. Även de som är lite korkade och knepiga.
Jag såg på min pappas hand igår. Tummen är alldeles krokig på grund av en gammal skada som läkt ihop på ett lite galet sätt. Den tummen är liksom unik. Och skön att se på av just den anledningen. Den gör sig på bild.
Det är så jag fungerar. Jag har inte bestämt att tummar måste se ut på ett särskilt sätt och graderat dem i fallande skala utifrån det. Det gäller årstider och natur också. Ett skirt grönt blad är vackert, liksom ett gulnat löv med lite hål i. Jag sätter inte dem emot varandra.
Jag har en vän som sa att hon inte kunde börja gilla en man för att han hade stor mage, Sådant gör mig förundrad. En människa är ju vidunderlig. Och magen, likaså. Den är liksom med på köpet. Huvudsaken är att min hand gillar att ta på den magen. Jag skulle inte vilja ha mitt val av kärlek begränsat av storleken på en mage. Eller hårfärg. Eller bankkonto eller ålder. Det känns för tråkigt att krympa urvalet på människor och sinnesupplevelser av den sortens kriterier.
Jag har en annan vän som väntat i snart ett decennium på att den rätta mannen hon valt ut skall komma till henne på det vis som hon vill att han skall göra.Och hon är inte ensam- tänk på Ester- Lena Andersson alter ego i ”Egenmäktigt förfarande” . Jag förstår innerst inne inte hur dessa människor orkar ha så tråkigt i så många år. Det är som att sitta i match efter match på avbytarbänken i högsta divisionen- istället för spela i en liten lägre division och träna sig upp. Eller starta ett nytt lag.
Jag vet människor som inte trivts på sin arbetsplats i åratal- och ändå inte säger upp sig. Pröva något nytt och kanske lite annorlunda…
För att de förmodligen är fulla med rädsla att släppa taget och att det skall göra ont att falla. Jag hörde att mina kolleger inte vågar stå för att de ibland mår dåligt för att de inte alltid orkar med arbetslivets knasiga hetsighet. Jag står definitivt för min klenhet. Jag ligger ibland sömnlös i flera nätter för tankarna far i huvudet på allt jag inte hunnit med. Elle r kanske tappat bort. Jag gillar inte tappa bort människor. Men det gör jag ibland. Och jag är fullt på det klara med att jag fattar sämre beslut trötta dagar. Som skapar merjobb lite senare. Klent? Absolut! Men sådan är jag! Jag kan inte bättre än så.Och i det läget, då försöker jag ta mig en dag att vila till mig.
Jag är också full av rädsla inför att förlora min frihet och kapacitet att göra nytt. Jag tycker inte om att sitta fast i tråkigheter. Så då försöker jag att inte göra det. Jag gör fullt av misstag och fel. Flera i veckan, faktiskt. Men jag tycker nog att det blir mindre galet med åren. För jag lär mig ju av dem alla.
Och det gör mig för det mesta glad.
Så livet rullar på. Och jag försöker fånga guldkornen i dagen. Så många jag kan!
RSS Feed
