Jag har definitivt gått och blivit gammal!. Det var inte min mening. Jag har snarare burits av ett ungdomligt övermod att vara ung hela livet ut.
Nu inser jag med viss förfäran – och märkligt nog uppblandat med stor tacksamhet….- att detta har skett ändå. Ålderdomen har börjat ta plats inom mig.
Jag insåg det häromdagen när jag skulle se filmen Gatsby. Som ung tyckte jag om boken, dess skildring av gränssnittet mellan skörhet och dekadens. Mellan hopp och desillusion. Och vikten av en slags egenmoral för kunna stå ut med sig själv.
Filmen blev dock som en tecknad serie i grälla färger. Yta. Med en total oförmåga att en formulera ens en vilja att komma djupare in. Oerhört tråkigt och tröttsamt. Tyckte jag som den gamla tant jag nu är- och stängde av filmen.
Ska det bara vara yta så får det numera vara feelgood för mig- typ brittiska serier som Kommissarie Lewis och Downtown Abbey- att ytligt befinna mig i feelbad intresserar mig icke .Jag har för få år kvar att leva för att slänga bort dem på ett ytligt dåligtmående. Eller gulla med obsceniteter.
En liten nyfiken stickfråga från mitt ålderdomliga perspektiv är; Kan de inte göra film i Amerikat längre?
Så mycket pengar och teknisk kunskap- och detta är allt de förmår producera????
De har då det inte lätt. De arma amerikanerna! Det lär bli en mödosam livsresa för den kontinenten.
Nu när jag då har insett att ålderdomen gjort anspråk på mig- så känner jag faktiskt en lättnad och tacksamhet. Att slippa låtsas och upprätthålla oviktigheter som prackats på mig i det sociala gatloppet ett vuxet liv lätt blir. Åtminstone uppfattar jag det så...
Nu kan jag på egen hand välja och vraka. Och välja mina egna guldkorn. Vara i min egen kvalitétsuppfattning. Oavsett märke, status eller prislapp. Eller pågående trend.
Att börja bli gammal är att återfå friheten att vara mig själv. Visst kan jag ofta ha ont både här och där i kroppen- men det gjorde ont att vara ung också. Mest i knoppen. Och det är lättare med ont i kroppen än i knoppen. Tycker jag!
Att bli gammal är att berikas med ett förstånd- som är härligt att ha! Livet blir så oerhört mycket rikare och förunderligare . Jag ser så mycket skönhet, så mycket vackert varenda dag- för jag numera kan använda de där ögonen jag begåvats med. Jag ser mycket annat också- sorg och hat och så oerhört mycket rädsla. En människas liv och mening kan så lätt ätas upp av denna förrädiska rädslan
Att bli gammal är rätten att få vara orädd- precis som ett barn. Men med en medvetenhet om faror och skönhet. Som gammal kan du välja hålla balansen du tränat på sedan barnsben. Där barnet är omedvetet- är den gamle medveten. Om du nu inte alldeles har gått vilse i spegellandet Vuxenhet- det är lätt att göra det i en fåfäng jakt på andras bekräftelse. Bekräftelsen som medicin mot ensamheten och rädslan att inte duga till.
Så- nu omfamnar jag min annalkande ålderdom. Med läsglasögon och fotriktiga skor.
Det här ska bli riktigt spännande!
Säger
Tant Lilla MY
Nu inser jag med viss förfäran – och märkligt nog uppblandat med stor tacksamhet….- att detta har skett ändå. Ålderdomen har börjat ta plats inom mig.
Jag insåg det häromdagen när jag skulle se filmen Gatsby. Som ung tyckte jag om boken, dess skildring av gränssnittet mellan skörhet och dekadens. Mellan hopp och desillusion. Och vikten av en slags egenmoral för kunna stå ut med sig själv.
Filmen blev dock som en tecknad serie i grälla färger. Yta. Med en total oförmåga att en formulera ens en vilja att komma djupare in. Oerhört tråkigt och tröttsamt. Tyckte jag som den gamla tant jag nu är- och stängde av filmen.
Ska det bara vara yta så får det numera vara feelgood för mig- typ brittiska serier som Kommissarie Lewis och Downtown Abbey- att ytligt befinna mig i feelbad intresserar mig icke .Jag har för få år kvar att leva för att slänga bort dem på ett ytligt dåligtmående. Eller gulla med obsceniteter.
En liten nyfiken stickfråga från mitt ålderdomliga perspektiv är; Kan de inte göra film i Amerikat längre?
Så mycket pengar och teknisk kunskap- och detta är allt de förmår producera????
De har då det inte lätt. De arma amerikanerna! Det lär bli en mödosam livsresa för den kontinenten.
Nu när jag då har insett att ålderdomen gjort anspråk på mig- så känner jag faktiskt en lättnad och tacksamhet. Att slippa låtsas och upprätthålla oviktigheter som prackats på mig i det sociala gatloppet ett vuxet liv lätt blir. Åtminstone uppfattar jag det så...
Nu kan jag på egen hand välja och vraka. Och välja mina egna guldkorn. Vara i min egen kvalitétsuppfattning. Oavsett märke, status eller prislapp. Eller pågående trend.
Att börja bli gammal är att återfå friheten att vara mig själv. Visst kan jag ofta ha ont både här och där i kroppen- men det gjorde ont att vara ung också. Mest i knoppen. Och det är lättare med ont i kroppen än i knoppen. Tycker jag!
Att bli gammal är att berikas med ett förstånd- som är härligt att ha! Livet blir så oerhört mycket rikare och förunderligare . Jag ser så mycket skönhet, så mycket vackert varenda dag- för jag numera kan använda de där ögonen jag begåvats med. Jag ser mycket annat också- sorg och hat och så oerhört mycket rädsla. En människas liv och mening kan så lätt ätas upp av denna förrädiska rädslan
Att bli gammal är rätten att få vara orädd- precis som ett barn. Men med en medvetenhet om faror och skönhet. Som gammal kan du välja hålla balansen du tränat på sedan barnsben. Där barnet är omedvetet- är den gamle medveten. Om du nu inte alldeles har gått vilse i spegellandet Vuxenhet- det är lätt att göra det i en fåfäng jakt på andras bekräftelse. Bekräftelsen som medicin mot ensamheten och rädslan att inte duga till.
Så- nu omfamnar jag min annalkande ålderdom. Med läsglasögon och fotriktiga skor.
Det här ska bli riktigt spännande!
Säger
Tant Lilla MY
RSS Feed
