Igår var jag och förnyade mitt pass. Hade tvättat håret och tagit på mig mascara och lite glans på läpparna för att göra mig fin inför det 5-åriga passfotot… Det gick så där. Jag ser ut att platsa bland de 8 värsta och farligaste kvinnorna genom tiderna på fotot. Ni vet-stirrig blick i ett asymmetriskt ansikte med håret i oordning, med hopknipna läppar där läppglansen ser ut att smetat ut sig över läpparnas konturer. Suck.
Sedan kom sanningsfrågan från damen på passexpeditionen: Hur lång är du?
Och då var jag tvungen att erkänna att jag nog krympt från mina uppgivna 168 cm till 167 cm.
När jag gick där ifrån kom jag ihåg att jag ljugit till mig de där 168 cm. Jag har aldrig överstigit 167, 7 cm. Någonsin. Men jag ville så förtvivlat gärna vara längre än var jag egentligen varit. Så jag har inbillat världen och framförallt mig själv att jag var 168 centimeter lång
Det kan tyckas som en petitess i tillvaron- men när jag grunnande på denna lilla livslögnen så kom jag ihåg fler…som mitt färgade hår. Mina rakade ben. Mina små tillrättaläggande historier om vad jag gjort och varit.
Vad står då dessa små lögner för? Som gör att jag seglat/seglar under falsk flagg. Små små lögner som gör mig lite bättre, lite finare, lite smartare än vad jag egentligen tycker att jag är.
Och vad grundar jag min tolkning av mig själv på?
Varför är jag inte precis så fin, smart och bra som jag är? Vad är det som inte duger till?
En del skulle kanske hävda evolutionen- vi kan aldrig vara nöjda, för då anstränger vi oss inte att prestera lite lite mer – och då stoppar liksom utvecklingen av. Kanske kan det finnas något där om vi lever i en linjär tillvaro.
Eller så är det för att vi alltid jämför oss med andra. Eller speglar oss i omgivningen för att få en bild av vem vi är.
Så hur fin, smart och bra skulle jag vara på en öde ö? Förhoppningsvis good enough! Och den där centimetern kanske skulle spela en viss roll i min förmåga att nå högre upp - men den hade nog inte någon utseendebetydelse i spegellöst land.
Jag behöver alltså ta mig till en öde ö inom mig själv för att få rättvisare och kanske sannare uppfattning om vem och vad jag är. Människa. Levande varelse. Väsen
Ålder. Kön. Titel och urgamla prestationer är liksom inte något att komma med där- på min öde ö. Det enda som spelar roll är att jag är där. Och om jag är glad eller ledsen inom mig - med mig själv….
….fast nu ilar en tanke förbi….undra om jag inte är 166.8 cm…..en väldigt liten människa här på jorden…..:-)
Sedan kom sanningsfrågan från damen på passexpeditionen: Hur lång är du?
Och då var jag tvungen att erkänna att jag nog krympt från mina uppgivna 168 cm till 167 cm.
När jag gick där ifrån kom jag ihåg att jag ljugit till mig de där 168 cm. Jag har aldrig överstigit 167, 7 cm. Någonsin. Men jag ville så förtvivlat gärna vara längre än var jag egentligen varit. Så jag har inbillat världen och framförallt mig själv att jag var 168 centimeter lång
Det kan tyckas som en petitess i tillvaron- men när jag grunnande på denna lilla livslögnen så kom jag ihåg fler…som mitt färgade hår. Mina rakade ben. Mina små tillrättaläggande historier om vad jag gjort och varit.
Vad står då dessa små lögner för? Som gör att jag seglat/seglar under falsk flagg. Små små lögner som gör mig lite bättre, lite finare, lite smartare än vad jag egentligen tycker att jag är.
Och vad grundar jag min tolkning av mig själv på?
Varför är jag inte precis så fin, smart och bra som jag är? Vad är det som inte duger till?
En del skulle kanske hävda evolutionen- vi kan aldrig vara nöjda, för då anstränger vi oss inte att prestera lite lite mer – och då stoppar liksom utvecklingen av. Kanske kan det finnas något där om vi lever i en linjär tillvaro.
Eller så är det för att vi alltid jämför oss med andra. Eller speglar oss i omgivningen för att få en bild av vem vi är.
Så hur fin, smart och bra skulle jag vara på en öde ö? Förhoppningsvis good enough! Och den där centimetern kanske skulle spela en viss roll i min förmåga att nå högre upp - men den hade nog inte någon utseendebetydelse i spegellöst land.
Jag behöver alltså ta mig till en öde ö inom mig själv för att få rättvisare och kanske sannare uppfattning om vem och vad jag är. Människa. Levande varelse. Väsen
Ålder. Kön. Titel och urgamla prestationer är liksom inte något att komma med där- på min öde ö. Det enda som spelar roll är att jag är där. Och om jag är glad eller ledsen inom mig - med mig själv….
….fast nu ilar en tanke förbi….undra om jag inte är 166.8 cm…..en väldigt liten människa här på jorden…..:-)
RSS Feed
