​Jag skulle dö för att få leva

 
Ibland får jag frågan; Vad är du beredd att dö för? Vad är viktigt nog att faktiskt riskera livet för?
Genom åren har jag svarat olika, en rättvisare värld, barnens väl och ve, en bättre och sannare värld- och numera landat i ett slags universellt svar. Att få leva.
Att få möjligheten att fortsätta få leva och uppleva. Att hitta nya vägar till ett större och djupare välmående. Att få vara lycklig och tillfreds inom mig själv.
 
Att få leva är det största som hänt mig! Och ju äldre jag blir desto starkare och mer levande blir jag. Trots eller på grund av kroppens mindre rörlighet. Jag blir liksom mer närvarande i det långsammare tempot jag rör mig i. Huden blir ett vansinnigt sinnligt känsloorgan. Nu när benen inte längre orkar ta mig lika högt upp på topper med svindlande utsikter. Så svindlar det inom mig istället. Ögonen ser skarpare och klarare i stillhet- trots att min syn kraftigt försämrats och jag får använda 3.0 på läsglasögonen. Men det är inte bokstäver jag behöver se. Det är livet. Och då behövs inte perfekta ögon. Då behövs tid.
Jag uppfattar så mycket mera av det som inte sägs- när jag nu inte längre hör det som det pratas om så högt.
Att vara lite mer i stillhet- röra sig något mera långsamt- vilken lycka att fått uppleva detta!!
Såg ett ganska uselt program om det kvinnliga klimakteriet på Kunskapskanalen igår- och funderar på varför fokusera på det som försvunnit? Äggledarna. Ägglossningen. Jag kan inte få fler barn själv. Tack och lov!!! Jag vill verkligen inte föda fler barn nämligen. Det är färdigt och gjort redan. Nu vill jag uppleva med mina vuxna barn och lära mig mer genom dom- inte repetera och köra mitt liv i repris på repris. Visst har jag fått lite vallningar och lite skörare slemhinnor- men jag slipper ju mensvärk och dåligt humör…..och rädslan för att bli med ett oönskat barn.
 
Nej, livet är som en spiral uppåt. Eller neråt för dem som vill ha det så. Den rör sig i cirklar men alltid med en liten förskjutning. Och den förskjutningen tror jag man ansvarar för själv.
Det är som årstiderna- de kommer efter varandra i ett cykliskt mönster- men det är jag som bestämmer om jag ska njuta av och göra något med vinterns mörker och kyla. Eller lida av den. Vänta ut den.
 
Jag är verkligen inte en ny- eller marknadsliberal politiskt. Det är så livsbegränsande. Så inhumant. Men jag tror på varje människas unika förmåga att välja liv. I det lilla lilla- som kan bli det stora. Små små steg är också ett val och en förändring. Liksom inga steg alls. Då förändra livet runt dig dina förutsättningar. Det innebär inte att förändring är lätt eller smärtfritt. Tvärtom många gånger. Men jag har ännu inte träffat en människa som ångrat ett val till förändring.