När jag var ett litet barn så ville jag bli en indian när jag blev stor. Eller cirkusakrobat- och flyga mellan trapetserna så högt jag bara kunde.
När jag blev lite äldre krossades drömmarna mot det som sades vara verkligheten. Indian kunde jag inte bli- indian var man av födsel. Indian var ett annat land, en annan färg på hår och hud.
Cirkusakrobat var inget att satsa på för en liten flicka som diagnostiseras som sjuk i knän och andra leder.Jag blev andra saker, mamma, pedagog, verksamhetsutvecklare och projektledare- sådant man kan bli i det som kallas verkligheten.
När jag närmade mig den berömda 40 -årskrisen- den tid då den mest existensiella frågan ofta ställs så där mitt i livet; Är jag lycklig i mitt liv? Var det det här jag drömde om att vara när jag var ett litet barn i landet där allting är möjligt.
Då mindes jag flickan som ville bli indian. Och saknade henne, lilla indianmy i mitt liv.-som jag inte var så lycklig i. Trots mina älskade barn- det finaste jag varit med om- så fattades mig något. Mig själv. Som indian.
Jag läste in mig under mina tonår om indianerna, Om stammar, seder och bruk. Deras livsåskådning. Och 70-talets berättelse om alkoholism och fattigdom i reservaten som påminde mig om koncentrationsläger. Den fria indianen hade fångats och dödades långsamt i civilisationens namn. Och den fria vilden inom mig civiliserades i samma takt som den så kallade verklighetens kunskap fyllde mig. och borta var det lilla barn som ville vara fri och flyga så högt det bara gick.
För det indianen och luftakrobaten inom mig hade gemensamt var frihetens doft och smak. Friheten du har när du svävar i ett hopp. Friheten när du rider på prärien med vinden, vidderna och det vilda landskapet.Inom dig och runtomkring dig.
Den friheten fanns inte i tillräckligt hög grad i mitt 40-åriga liv för att jag skulle kunna bli hel och lycklig. Så jag bröt upp och lämnade ett lyckat liv mot ovissheten- som är en del av friheten.
Nu har jag min indian med mig. För det mesta. Ibland springer jag bort mig och glömmer av. Men minnet av frihet har satt sig i mitt sinne till den milda grad -att jag då och då tvärstannar och vänta in henne.Och i mina texter flyger jag ibland mellan trapetserna. Ibland missar jag och faller handlöst- men nätet som fångar upp och minimiserar skador finns där för jag tror på det. Och då kommer jag i en uppstuds tillbaka till min trapets. Och flyger igen.
I mina bilder försöker jag hitta andra mer friare perspektiv, i även i det fulsnygga som kallas för verkligheten. En glänta där friheten bor.För där i den gläntan vill jag bo- med min indian och akrobat-och lilla my.
Vad ville du bli när du blev stor?
När jag blev lite äldre krossades drömmarna mot det som sades vara verkligheten. Indian kunde jag inte bli- indian var man av födsel. Indian var ett annat land, en annan färg på hår och hud.
Cirkusakrobat var inget att satsa på för en liten flicka som diagnostiseras som sjuk i knän och andra leder.Jag blev andra saker, mamma, pedagog, verksamhetsutvecklare och projektledare- sådant man kan bli i det som kallas verkligheten.
När jag närmade mig den berömda 40 -årskrisen- den tid då den mest existensiella frågan ofta ställs så där mitt i livet; Är jag lycklig i mitt liv? Var det det här jag drömde om att vara när jag var ett litet barn i landet där allting är möjligt.
Då mindes jag flickan som ville bli indian. Och saknade henne, lilla indianmy i mitt liv.-som jag inte var så lycklig i. Trots mina älskade barn- det finaste jag varit med om- så fattades mig något. Mig själv. Som indian.
Jag läste in mig under mina tonår om indianerna, Om stammar, seder och bruk. Deras livsåskådning. Och 70-talets berättelse om alkoholism och fattigdom i reservaten som påminde mig om koncentrationsläger. Den fria indianen hade fångats och dödades långsamt i civilisationens namn. Och den fria vilden inom mig civiliserades i samma takt som den så kallade verklighetens kunskap fyllde mig. och borta var det lilla barn som ville vara fri och flyga så högt det bara gick.
För det indianen och luftakrobaten inom mig hade gemensamt var frihetens doft och smak. Friheten du har när du svävar i ett hopp. Friheten när du rider på prärien med vinden, vidderna och det vilda landskapet.Inom dig och runtomkring dig.
Den friheten fanns inte i tillräckligt hög grad i mitt 40-åriga liv för att jag skulle kunna bli hel och lycklig. Så jag bröt upp och lämnade ett lyckat liv mot ovissheten- som är en del av friheten.
Nu har jag min indian med mig. För det mesta. Ibland springer jag bort mig och glömmer av. Men minnet av frihet har satt sig i mitt sinne till den milda grad -att jag då och då tvärstannar och vänta in henne.Och i mina texter flyger jag ibland mellan trapetserna. Ibland missar jag och faller handlöst- men nätet som fångar upp och minimiserar skador finns där för jag tror på det. Och då kommer jag i en uppstuds tillbaka till min trapets. Och flyger igen.
I mina bilder försöker jag hitta andra mer friare perspektiv, i även i det fulsnygga som kallas för verkligheten. En glänta där friheten bor.För där i den gläntan vill jag bo- med min indian och akrobat-och lilla my.
Vad ville du bli när du blev stor?
RSS Feed
